Anna Strive: Förändringar i samhället har stor påverkan på skolornas verksamhet
Många områden som ibland antas känneteckna en ”flumskola” avhandlas innan något om huvuduppdraget; undervisning, nämns. Det är givetvis som det ska, ett samhälles normer och värderingar ska ofrånkomligen förvaltas i dess skolor.
Så har det varit sedan folkskolan infördes, låt vara att samhällets värderingar över tid har förändrats och därmed läroplaner. I samhällsdebatter förs emellanåt ganska långtgående förslag fram på vad skolan också ska göra, hålla körkortsutbildning, livskunskap, mindfulness eller normkritiska arbetssätt.
En del förslag blir så småningom till laga och vidgar möjligheten att kunna arbeta för barnets bästa i enlighet med FN:s barnkonvention. Som anställd i skolan kan man uppleva att uppdraget pendlar mellan frustration över eftersläpande lagstiftning och en önskan att skolan ska slippa vara den spjutspets varmed alla samhällets problem ska lösas.
Allt detta gör skolan till en spännande arbetsplats, en fin möjlighet att påverka samtid och framtid genom kontakterna med de unga.
Det finns förvisso också utmaningar. Få lärare har i dag en auktoritet i kraft av sin titel. Förtroende och ledarskap måste ofta omskapas varje dag. Många svåra avvägningar görs dagligen mellan läroplaner, kunskapskrav, perspektivet barnets bästa, elevers rätt till studiero och skollagens tydligt formulerade möjligheter till disciplinära åtgärder. Det är styrdokument som gör både rektorers, lärares och övrig personals arbete till en svår balansgång.
Kanske är det den komplexa vardagen som lockar till ensidiga generaliseringar om skola och om läraryrket. Alla har erfarenheter, direkta och indirekta. Perspektivet färgas inte sällan av de egna skolupplevelserna. Från ”det görs ingenting åt mobbning” till ”skolan kränker vårt barn”. ”Det är bara en massa flum” och ”vårt barn ställs inför orimliga krav” eller ”när ska ni förbjuda mobiltelefoner?”.
När samhället står inför stora och svårlösliga problem är det ofta i skolan man letar efter lösningar. Skolan ska skapa anställningsbara, laglydiga och samhällsdugliga medborgare men ingen får begränsas eller tas ifrån sin egenart.
Men låt oss prata en stund om vår viktigaste samarbetspartner, vårdnadshavaren. Föräldrars rättigheter och skyldigheter är ibland föremål för offentlig debatt, då oftast när något tyvärr gått riktigt illa.
Låt mig göra alldeles klart att jag resonerar utifrån att alla föräldrar vill sina barns bästa, alla föräldrar gör så gott de kan och de allra flesta föräldrar vill samarbeta med sina barns skolor. De kommer på föräldramöten och utvecklingssamtal, de erbjuder sig ofta att delta vid utflykter och studiebesök och de talar väl om skolan inför sina barn och kontaktar därefter skolan för att få förtydliganden. Vårdnadshavare och skola delar elevens framgång och tillkortakommanden och finner gemensamt en lösning när det uppstår problem.
Alltför många av skolans problem uppstår dock inte i skolan. Det handlar om ungas aktivitet på sociala medier, det handlar om bristande tillsyn och det handlar om en föräldrageneration som inte sätter gränser.
När skolan sedan i enlighet med lagen måste utreda kränkningar på Snapchat är det svårt att se det egna barnets ansvar – och sitt eget. När det blir stökigt i en klass visar det sig att några elever inte sovit utan varit hemma hos varandra och spelat dataspel hela natten. När spelandet tar över tillvaron för en unge är det svårt att ta hand om datorn eftersom ”hon blir så arg”.
Alltsammans begripliga strategier för vårdnadshavare som måste få tillvaron för en familj att gå ihop, men det får konsekvenser för skoldagen och ungas lärande på skolor runt om i hela landet.
Vid skolsköterskans hälsosamtal kan det framkomma att en tredjedel av eleverna i en klass sover alldeles för lite i förhållande till sin ålder. Många äter inte frukost – är det en uppgift för skolan? Ja, kanske – och många rör sig alldeles för lite.
Andelen elever i årskurs 7 som har aktiviteter efter skolan sjunker och de sociala, fysiska, kontakterna mellan unga minskar. Allt detta gör något med skolan som arbetsplats. För de vuxna likväl som de unga.
Om alla elever fick sina basbehov i form av mat, sömn och närhet tillgodosedda skulle vi ha ett annat klimat i skolan. Unga som tränat på konflikthantering och samarbete i förskola, hemma, i fotbollsklubbar, i kulturskolan eller scouterna har helt andra verktyg med sig till högstadiet än de som inte fått dessa möjligheter.
Ju mer virtuellt umgänge de unga har på bekostnad av verkliga möten, desto viktigare blir det med styrda aktiviteter. Att dessa minskar hos mellanstadiebarn är ett stort bekymmer.
Svensk skola hanterar i dag effekterna av dessa förändringar i livsstil hos ett helt samhälle, inte bara hos barn och unga. Och jag skulle vilja säga att vi gör det bra. Vi har tydliga lagrum och styrdokument att förhålla oss till och vi är professionella i vårt yrkesutövande.
Vi skulle dock kunna lägga mycket av tiden från till exempel nätkränkningsutredningar på ökad vuxennärvaro i korridorer och rasthallar. Vi skulle kunna bemanna för särskilt stöd på ett annat sätt om vi har lugnare klassrum. Vi skulle framför allt ha barn och unga med avsevärt bättre mående och obestridligt bättre rustade för framtiden.
Anna Strive, rektor Kastanjeskolan Tomelilla
