Far och son fann gemenskap i Suggorna
I fem år under 50-talet tillverkade Volvo 720 exemplar av det militära terrängfordon som i folkmun har fått namnet Suggan. Tre av dem står i dag i ett garage utanför Glemmingebro och nyss hade de sällskap av en fjärde Sugga, som såldes i slutet av augusti.
När du läser det här är chansen stor att även de övriga tre har spridits för vinden, för ägaren Kjell Eriksson har beslutat sig för att göra sig av med allihop. Det har redan ringt spekulanter från hela norra Europa.
– Det har hört av sig folk från Holland och Tyskland och här var en person på besök från Oslo. Intresset är stort och utbrett. Alla som kommer hit är helt saliga, säger Kjell Eriksson.
Suggorna har varit ett gemensamt projekt för honom och den vuxne sonen Kristian. Det har betytt oerhört mycket, betonar han, men nu är det dags för nästa fas i livet.
De har visserligen inte hunnit lika långt med samtliga fyra Suggor, en av dem har de bara hunnit renovera chassit, karossen och drivlinan på, men där får nästa ägare ta vid. Alla delar finns; de ska bara monteras också.
Det glimmar till i Kjell Erikssons ögon när han talar om den tid som har varit. Han beskriver det som en fantastisk resa, både bildligt och bokstavligt talat, som har inneburit många möten med andra fantaster runt om i Norden, däribland den i militärfordonskretsar välkände Terräng-Axel utanför Göteborg.
– Det här är ett tioårsprojekt som vi precis har gått i mål med. Vi har haft väldigt roligt och upplevt jättemycket. Vi har varit runt på många platser i både Norge och Sverige för att leta delar. Men det har inte varit det viktigaste, känner jag nu, utan snarare att jag och Kristian har haft en god gemenskap. Det har varit ett sätt att umgås.
Kjell Eriksson framhåller att sonen har stått för kvalitetstänkandet och det verkliga slitgörat, medan han själv har bistått med finishen och ”lyxjobbet”.
Ursprungligen var det också Kristian som på eget bevåg införskaffade den första Suggan efter att ha hittat den på Blocket. Det inspirerade fadern att göra detsamma. Kjell Eriksson nosade upp ett exemplar som fanns i Norge och som var till salu.
– Då hade vi två stycken och insåg att vi även behövde en reservdelsbil att ta delar ifrån. Vi hittade en som stod i en lada i Motala. Skärmarna låg på marken och hjulen gick inte runt, så de fick dra ut den med en traktor, säger Kjell Eriksson.
I dag är det just detta exemplar som han är mest stolt över. Det blev nämligen ingen reservdelsbil av detta skrotfärdiga fordon, i stället blev det hans och sonens huvudprojekt.
Bilen har omsorgsfullt återställts bit för bit ner till minsta skruv, in- och utvändigt, och är nu i toppskick.
– Det här var den nästsista Suggan som tillverkades och nu är den också den absolut finaste Suggan som finns kvar. Så här fin var den inte ens när den lämnade produktionsbandet, säger Kjell Eriksson.
Den Sugga som det i dag återstår mest att göra på var den första de köpte, medan den bil de skaffade sist var den som var mest komplett redan vid förvärvet. Eller som Kjell Eriksson uttrycker det: den fjärde bilen var den bil som de borde ha köpt från början.
– Titta här! Här finns sladdlampor, snökedjor, förbandsväskor, gasmasker, cykelgenerator, spade och yxor, säger Kjell Eriksson och visar att även all radioutrustning finns kvar bak i bilen.
Suggan utvecklades av konstruktör Måns Hartelius och tillhörde den nya generation svenska terrängbilar som tillkom i början av 50-talet, då de fordon som använts sedan andra världskriget började bli utslitna.
Radiopersonterrängbil 915 eller Volvo TP 21, som Suggan egentligen heter, ärvde sitt smeknamn från Volvos taximodell PV800, som den hade ett tydligt släktskap med. Från början kallades den Terrängsuggan, men förledet föll så småningom bort.
Den första Suggan rullade av produktionsbandet 1953 och den sista 1958, men några av bilarna användes inom försvaret så sent som på 80-talet.
– Jag fascineras av hur man på 50-talet lyckades tillverka en sådan här bil, som är så här robust, med fyrhjulsdrift och bra passform. Sedan är den ju också väldigt vacker, säger Kjell Eriksson.
Han tror att det finns omkring 300 Suggor kvar i dag. Bilmodellens beundrare är med all säkerhet betydligt fler än så.
– Men för vår del slutar det här. Vi är nöjda. Det är faktiskt rätt gott att man kan känna så, säger Kjell Eriksson.
Att de slutligen har avslutat sitt decennielånga projekt kan tillskrivas pandemin. Kjell Eriksson bor sedan länge huvudsakligen i Spanien, men har hållit sig hemma i Sverige sedan Covid-19 slog till i Europa. Det har gett mer tid till bilarna.
Nu gläds Kjell Eriksson åt Suggornas framtida öden. Han är mån om att de ska hamna i rätt händer. Han avslutar med att berätta om den Halmstadsbo som dök upp på gården i slutet av augusti för att köpa den ena av de fyra bilarna.
– Det var hans dröm om att få tag i en sådan här bil. Han hade letat och letat. Det första han sa när han kom hit var: ”Äntligen får jag se en! Du ska veta att om jag köper den följer den mig livet ut.” Han var helt tagen när han provkörde den. Han fick den för ett billigare pris än jag tänkt mig, men det jag såg i hans ögon vägde upp för de pengarna. Det var så himla fint.
