Ivo Holmqvist: Borde vi gått med i Nato redan 1949?
Intressantast är de första åtta sidorna, om hans möte det året med Winston Churchill.
Den nyss avgångne premiärministern – labourledaren Clement Attlee tog över 1945 och satt i sex år – ”mötte oss på trappan till sitt Londonhem, precis som man föreställt sig honom. Rund och något kutig. Huvudet indraget mellan axlarna. Skär i hyn, rödlätta hårstrån på hjässan, mörk cityjacka av oklanderligt snitt, välpressade randiga byxor och den obligatoriska svarta rosetten med vita prickar under hakan. Det var egentligen bara cigarren som fattades – den skulle komma i fortsättningen. Att han burit sex års omänsklig arbetsbörda under världskriget kunde man lika litet se som att han redan hade passerat de sjutti.”
Så följer i snabbt sammandrag vad han hunnit med och genomlevt, från ungdomsåren i Transvaal, första världskrigets Gallipoli, Dunkerque, Blitzen…
Han är, påstår prinsen, en lysande skribent som hunnit fram till fjärde delen av sitt verk om andra världskriget, och hans dukar hänger på The Royal Academy. Lady Churchill är en ”mycket charmerande värdinna, vithårig, spirituell och älskvärd medan hennes berömde make stod avsides och tittade på de nödvändiga presentationernas undanstökande… Tiden flög emellertid iväg, och när damerna i överensstämmelse med landets sed bröt upp flyttade Churchill över till min sida med ett djupt konjaksglas och cigarren. Den nyss så tystlåtne mannen förvandlades på ett ögonblick till den frispråkiga, ytterst fängslande person man alltid föreställt sig.”
Man kommer in på Atlantpakten som just hade grundats:
”Churchills inställning var otvetydig. ’Ni begår ett svårt misstag genom att inte ansluta er. Genom att frivilligt isolera er befinner ni er i ett farligt läge. Händer det något, kommer ni aldrig att kunna hålla er utanför.”
Den svenske ambassadören skyndar sig att diplomatiskt klarlägga sin neutrala regerings ”uppfattning och syn på läget, särskilt i förhållandet till Finland. På det hela taget anser vi att vi gör vår plikt. – Det är möjligt, insköt värden, men glöm inte att er belägenhet är mycket utsatt och att ni gör oklokt i att underskatta betydelsen av amerikansk garanti.”
Sedan glider diskussionen över på mindre brännbara ämnen.
Kort därpå sitter prinsen i parlamentet och lyssnar på oppositionsledaren. ”Det för en utlänning märkliga var emellertid att han stod där och lät sig avbrytas av småskurna repliker från medelmåttor ur det andra lägret. Och detta inför ett fåtaligt auditorium. Talaren hade dock en gång hållit världsdelens öde i sina händer, i dag var han rätt och slätt The right honourable Winston Churchill.”
Men det dröjde inte länge innan Winston Churchill var tillbaka som premiärminister (1951-55) och då som ledare för ett land som gått med när Nato bildades och där vi nu långt om länge, senfärdigt och under viss vånda är med.
Ivo Holmqvist, Glemmingebro
