Jan Rydén: Att låta kulturhus förfalla är inte godtagbart skäl att ge rivningstillstånd

Jag tar upp ett antal exempel härpå i det följande:

Anders Johnsson nämner att av de tre remissyttrandena som inkommit var två utan erinran och bara ett, det vill säga kommunantikvariens, förordade avslag.

Han nämner inte att de två som inget haft att erinra var Österlens VA och Trafikverket. Hade man i byggnadsnämnden verkligen trott att dessa två skulle uttala sig om husets kulturhistoriska värde?

Jag har i alla fall svårt att tro dessa skulle ha ambition och kompetens att göra det, och det har, vad jag förstår, inte heller varit deras utgångspunkt.

Anders Johnsson förbigår med tystnad även att samhällsbyggnadsförvaltningen, vars skrivelse bilagts ärendet, avrått nämnden från att medge rivningslov.

Anders Johnsson tar upp, som det inte vore något problem, att handläggande tjänsteperson och politiker i nämnden ibland ”kan tycka olika”. Vad han missar i det resonemanget är att han jämställer handläggarens professionella bedömning med politiskt tyckande. Är det så man ser på relationen politiker tjänstepersoner är det inte svårt att inse att det bäddar för problem.

På flera ställen i sin insändare implicerar Anders Johnsson att en upprustning av fastigheten skulle kosta så stora belopp, att det i sig kan vara skäl för att medge rivningstillstånd.

Signalvärdet av ett sådant resonemang torde bli att ägare av hus med högt bevarandevärde, och som hellre vill riva och satsa på något nytt, kan eftersätta underhållet och låta huset förfalla. Så småningom kommer återställandekostnaderna bli så höga att nämnden, enligt Anders Johnssons resonemang, måste bevilja rivningslov.

Det kan påpekas att ett sådant agerande inte har något stöd i plan- och bygglagen (PBL), och det finns exempel på domar där rivningslov vägrats trots att återställandekostnaderna uppgår till avsevärda belopp.

Enligt PBL ska byggnadsnämnden tillämpa något som kallas proportionalitetsprincipen, det vill säga vid prövning av frågor enligt lagen ska kommunen ta hänsyn till både allmänna och enskilda intressen.

Det handlar om att vikta och värdera två olika parters intressen. I detta ärende husägarens mot grannar, Skillingebor, övriga kommuninvånare, besökares med fleras intressen.

Det som förvånar är att Anders Johnsson lyfter in en tredje parts intressen, det vill säga arkitektens. Den av husägaren anlitade arkitekten må vara hur oförvitlig, kompetent och redbar som helst, men han har ingen som helst rätt att förekomma och ha någon som helst betydelse i viktningen av allmänintresset kontra den enskildes intresse.

Till sist: Jag delar Anders Johnssons uppfattning att varje tid ska ”få sätta sina årsringar”, men det får inte ske på bekostnad av att vi utplånar resterna av de årsringar som satts av tidigare generationer.

Jan Rydén (KD), ledamot av kultur- och fritidsnämnden