Per-Axel Stenström: I Simrishamn känner jag mig äntligen hemma

På trottoarerna far självupptagna kids på elsparkcyklar och alla förväntar sig att allt ska vara tillgängligt för alla 24/7. Samtidigt har nästan alla musik- och kulturscener försvunnit – bara ett fåtal håller stånd.

Både Malmö och Lund växer och förtätas – de gröna oaserna försvinner i exploateringshysterin.

I Simrishamn är livet mer rimligt, här finns allt det man behöver för att leva ett gott liv i en svensk småstad. En bra mix av butiker. Jag behöver aldrig sakna mat och dryck som jag favoriserar, lagom många restauranger är öppna under vinterhalvåret och under sommaren slår Simrishamn med omnejd ut i ett blommande utbud och trakten fylls av semesterfirare från när och fjärran.

Detta är en av stadens och traktens styrkor – kontrasterna där flödet av människor och utbud av upplevelser varierar och följer årstiderna.

För mig är detta en livgivande puls och inte ett ständigt pågående högtryck, sådant är ju skadligt och kräver sin medicinering.

Till detta kommer de kvaliteter som också finns året runt, närheten till havet, skog, äng och ett levande jordbrukslandskap, fruktodlingar, konst i alla dess former och en lång historia bakåt i tiden. En historia som hålls levande av människor som bor här och som ofta arbetar helt ideellt.

Så att kalla Simrishamn med omnejd för stängt är en främmande ståndpunkt för mig.

Men, om man nu tycker annorlunda, så finns ju alternativ i närheten om man vill ha en lägre medelålder och 120 bpm i sin vardag – Köpenhamn, Hamburg och Berlin. Eller kanske räcker det med Malmö?

Per-Axel Stenström, Simrishamn