Pierre Atterling: Spännande komma till den akut det skrivits så mycket om
Först tänker man: oj bara ingen såg mig. Snabbt upp och in i huset.
Min vovve var kärleksfull. Han förstod att något inte stod rätt till, och pussade mig på handen. Svimmade nästan. Slängde mig på soffan. Kallsvettades och värken började göra sig påmind.
Tur jag har barn med familjer nära, så mågapinnen kunde köra in mig till akuten.
Spännande att få komma in till den akut som ventilerats så mycket i pressen. Ja, vägen in i hålet till inskrivningen, var en grottlik känsla. Kallt som tusan.
Jag som hade så ont i armen att jag inte kunde få på mig min tröja. Men efter cirka 20 minuter togs jag emot och kunde skrivas in.
Finurligt med de färgade prickarna på golvet, så jag hamnade på rätt plats i väntrummet. Tur jag inte är färgblind.
Jag togs emot av en trevlig undersköterska, som visade sig vara min granne.
Efter en stunds väntan, var det upp till röntgen. Därefter lång väntan i väntrummet. Batteriet i mobilen nästan slut. Tur det finns Powerbank att hyra för laddning. Det är ju det ända roliga man kan göra. Sitta och pilla på mobilen, vilket jag såg att inte vara ensam om.
Jag hade ju tänkt tända grillen, innan jag trillade av pallen. Hade inte ätit mer än ett par kakor under dagen, då kände jag plötsligt – jag är ju hungrig!
Jag upptäckte att de har en automat, där de erbjuder, till rimlig kostnad,smörgåsar , kaffe eller dricka. Tog ett nyttig (hmm) vitt bröd som mest smakade vitlök, men fyllde ut buken i alla fall.
Satt och tuggade på brödet när jag läste på förpackningen. Packat och tillverkat i Italien….
Det visade sig efter undersökning att jag bara hade mjukdelsskada, så jag fick komma hem, utan gips, vilken jag oroat mig för.
Vad blir mitt minne av akuten i Ystad? Jo all trevlig personal och att min macka fick åka längre än vad jag fick åka, för komma till sjukhuset.
Pierre Atterling, Sankt Olof
