Annons
Nyheter

rubbe

Padsha Hosseini är en fåordig människa, hon pratar inte i onödan.Ibland när vi träffar henne påminner hon mig om min gamla mormor, Anette. Hon var liksom Padsha, tystlåten, pålitlig, ärlig och kärleksfull. Barnen var hennes allt. Liksom för Padsha.
Leif Möller • Publicerad 14 november 2017

Med stora ögon betraktar Padsha denna hennes nya värld på Österlen.

Men här får hon inte stanna. Padsha, lantbrukarkvinna, hazar, shia-muslim och 29-årig fyrbarnsmamma från Ghazni-provinsen i östra Afghanistan ska nämligen utvisas tillbaka till Talibanernas våld.

Annons

”Inte skicka tillbaka! " upprepar hon mellan gråtattackerna när vi träffar henne. Det blir alltid så när utvisningsbeslutet kommer på tal, gråt, sorg.

Familjens asylskäl anses inte trovärdiga. De berättade öppet, förmodligen för öppet, att de ville ge barnen en framtid här. Utbildning, jobb, drömmar.

Familjens ärende är överklagat. Men kommer det att hjälpa i Migrationsdomstolen?

Väntan känns allt mer outhärdlig för familjen, med pappa Ismat och sönerna Ali, Sami, Atiq och flickan Setaish, plus givetvis för mig och sambon Marianne, familjen Hosseinis svenska vänner sedan snart två år tillbaka.

Vid ett tillfälle brast det helt för Padsha. Hon drog av sig sin hijab och började att slita av sig håret inför våra ögon. Jag kan försäkra er att det är en skakande upplevelse att se en muslimsk kvinna i förtvivlan slita av sig sin huvudduk, ett heligt plagg för många muslimer, och börja dra i sitt hår. Jag vill aldrig uppleva det igen.

Speciellt runt Ghazni är våldet kraftigt. På amerikanska kartor är området särskilt markerat. Här är det Sunni-muslimska våldet mot shia-hazarerna mycket påtagligt.

Häromdagen kom Padsha hem från SFI-undervisningen i Simrishamn. Då hade en annan afghansk trebarnsfamilj familj berättat att de överklagat två gånger, men fått nej.

På trottoaren vid hemmet svimmade Padsha. Av rädsla, is-vit skräckfylld rädsla. Min sambo fick ta henne till vårdcentralen för att kolla att hon inte fått en hjärnskakning.

Det är inte första gången Marianne följer Padsha till lasarettet. Och även andra vänner har följt med henne till psykmottagningen i Kristianstad. Varje gång blir beskedet: Padsha får inte lugn i själen förrän hon får beskedet att familjen får stanna.

Nu är min fråga till beslutsfattare av alla politiska valörer - när Sverige nu släppte in alla dessa flyktingar, bör vi då inte försöka ta hand om dem bättre?

Annons

Och kom inte och skyll på Migrationsverket. För ytterst är det riksdag, regering och departement som utformat verkets direktiv.

Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons