Sture Antonsson: Svensk försvarspolitik – en vindflöjel

2013 sade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt att försvaret är ett särintresse och att det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar.

Nästa stora försvarspolitiska beslut var värdlandsavtalet med Nato. När avtalet ifrågasattes på ”Folk och försvar” 2017, hävdade dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) att kritikerna gick fiendens ärenden.

Med det uttalandet, sattes ribban för nivån i den följande debatten, kritikerna skulle skrämmas till tystnad. Samme Peter Hultqvist som på Socialdemokraternas kongress 2021 sade: ”Jag kan garantera alla att jag aldrig kommer att delta i en Natoansökansprocess”. Ett halvår senare hade han gjort helt om.

Efter Socialdemokraternas helomvändning var Natoansökan ett faktum och ett fullkomligt gränslöst krypande för Turkiets diktator Erdogan tog sin början. Utlämning av kurder och godkännande av vapenexport till Turkiet är skamliga eftergifter som har gjorts för att Erdogan ska godkänna ett svenskt Natomedlemskap.

Ett svenskt medlemskap i kärnvapenalliansen Nato är det största försvarspolitiska beslut som någonsin fattats i Sverige. Detta borde rimligtvis har föregåtts av en ordentlig samhällsdebatt där svenska folket hade fått en ordentlig information om alla konsekvenser av ett medlemskap och fått möjlighet att yttra sig i frågan.

Ett medlemskap kräver till exempel att 2 procent av BNP avsätts till försvaret. 2 procent låter inte så mycket men det innebär att 10 procent av statens utgifter ska gå till försvaret samtidigt som svensk sjukvård går på knäna i brist på pengar.

En försvarspolitik som bedrivs kortsiktigt och styrs av tillfälliga händelser, där kritiker utmålas som Putinkramare och landsförrädare och där informationen till medborgarna är närmast obefintlig utgör ett hot mot demokratin i Sverige.

Det är hög tid för besinning och en saklig debatt.

Sture Antonsson Vänsterpartiet Simrishamn