Ambassadören flyttade hem igen

Bruno Beijer har stängt boken Abu Dhabi, som blev det sista uppdraget för Utrikesdepartementet, och öppnat boken Kåseberga för fullt. Så uttrycker han det, exambassadören som njuter pensionärsliv på släktgården i Kåseberga.

– Vi i diplomatkåren går ju från det ena till det andra. Vi är till låns i ett land tre, fyra, kanske fem år, sedan är det dags för en ny plats med nya utmaningar. När du flyttar sätter du det senaste samhället i bokhyllan och går vidare. Jag har en bokhylla med sådana underbara böcker, men nu njuter jag varje dag av att vara i Kåseberga.

Bruno Beijer bjuder på espresso och nybakta bullar från det lokala bageriet samtidigt som stereon spelar Beethoven. Han har haft tid på sig att komma in i livet som pensionär i Kåseberga, som varit familjens svenska bas i många år. För ganska exakt ett år sedan lämnade han sin anställning på UD. Bruno Beijer tror att det kan vara lättare för diplomater att gå i pension än för många andra yrkesgrupper.

– Ja, åtminstone på ett sätt. En kompis till mig var professor i Danmark och pensionerade sig för att tag sedan. Att han var professor spelar ingen roll, men en dag fick han inte gå till jobbet längre eftersom han uppnått pensionsåldern. Han bodde kvar i samma miljö, rörde sig i samma kvarter som innan och just detta var det jobbiga. Att jobbet dras undan men allt annat förblir detsamma. Så är det ju för de flesta, men inte för oss. Vi flyttar i stället hem.

Bruno Beijer har sett på det kringflackande livet som diplomat med pragmatiska ögon.

– Du måste leva i nuet. Om du suktar efter det som varit tidigare eller det du hoppas göra i framtiden så missar du möjligheten att göra en djupdykning i det samhälle du befinner dig i. Då kan du inte göra ditt jobb, eftersom jobbet går ut på att förstå den stora världen genom att komma in i den lilla världen.

För tio år sedan gjorde YA en intervju med Bruno Beijer inför hans första uppdrag som ambassadör. Han tillträdde sin tjänst i Malaysia dagen före 11 september-attackerna 2001.

– Det blev ju en dramatisk början, särskilt när man satt i en stad som också har en tvillingskyskrapa (red: Petronas twin towers i Kuala Lumpur var vid tillfället världens högsta byggnader). Vi ska komma ihåg att när allt det här hemska inträffade så visste ingen vad som skulle hända härnäst. Jag kunde se från mitt kontor hur man övade evakuering av de här jättebyggnaderna dagarna efter terrordådet.

Bruno Beijer och hans syskon är uppvuxna i Kina och Burma eftersom deras far Sven Beijer, bördig från Bollerup, arbetade i Asien hela sitt vuxna liv.

– Det faktum att jag växt upp i trakten gjorde att jag kände mig hemma i Malaysia. Jag och min fru Lena hade fantastiska år där. Bara maten är ju en berättelse i sig, säger han och berättar med inlevelse om olika maträtter och hur han lika gärna kunde bjuda besökare på lunch i de små matstånden på ambassadens parkering som att gå på restaurang på fina gatan.

Och många besök och representationer blev det förstås. Mycket av en ambassads verksamhet går ut på att främja det svenska näringslivet.

– Om man jämför när jag började på UD för 40 år sedan så var den biten inte högt på agendan. I dag är ”branding” mycket högt på agendan, det vill säga att sälja det svenska varumärket. Och det är ett tacksamt arbete eftersom Sverige har ett gott rykte internationellt, inte minst i Sydostasien.

Det blev fyra år i Malaysia. Några månader innan Bruno Beijer skulle lämna sin tjänst där drabbade tsunamin 26 december 2004 flera länder kring Indiska oceanen.

– Malaysia blev förskonat från stora skador, till skillnad från grannländerna. Vi fick mest svallvågor. Men händelsen uppmärksammade oss på att svenska utlandsmyndigheter var dåligt utrustade för att klara en katastrof av den här omfattningen. I dag finns en bättre organisation för att klara liknande händelser.

2005 blev Bruno Beijer ambassadör i Förenade arabemiraten, Qatar och Bahrain på Arabiska halvön och flyttade till huvudstaden Abu Dhabi.

– Till skillnad från det traumatiserade Mellanöstern är detta det dynamiska Mellanöstern, och ambitionsnivån är fenomenal. Jag menar ta Masdar city, som är en miljövänlig stad man håller på att bygga i Abu Dhabi som ska bli helt fri från koldioxidutsläpp. Så modernt det kan bli, samtidigt som man har att göra med en gammal beduinkultur där det skrivna kontraktet är mindre viktigt än handslaget.

I oljerika Förenade arabemiraten, som består av sju emirat däribland Dubai, finns omkring 3000 svenskar och 250 svenska företag representerade. Som Sveriges representant i landet var det Bruno Beijers jobb att ständigt hålla svenskt näringsliv på de arabiska beslutsfattarnas näthinnor.

– Det är ju många länders industrier som konkurrerar om godiset där nere. Sarkozy och andra europeiska ledare kommer på besök en gång om året. Vi har till exempel haft kungen och kronprinsessan på besök. Att inte göra något för att visa upp sig är att försäkra sig om att försvinna in i grådiset i horisonten.

Bruno Beijer tömmer dagens andra kopp espresso och fortsätter:

– Även om du har världens bästa affärsidé kan du inte bara skicka ett mejl till någon i Förenade arabemiraten och hoppas att något händer. Du måste komma ner, skaka hand, dricka kaffe och stanna en stund. Bygga relationer, helt enkelt.

I slutet av augusti förra året gick Bruno Beijer i pension, men ”gubbalivet” som han pratar om låter ganska aktivt. Förutom ett starkt engagemang i Rotary – för att inte glömma Kåsebergas fiberkabelgrupp – är han styrelsemedlem för ett internationellt nätverk för kvinnliga ledare, Women för sustainable growth.

– Jag ska iväg på styrelsemöte i Abu Dhabi nästa månad. Senare i oktober är jag inbjuden till Dubai för att tala om företags samhällsansvar, så kallat CSR, och där jag faktiskt använder Polykemi och Ystads lasarett som två goda exempel.

På lediga stunder räknar Bruno Beijer inte med att skriva sina memoarer, men väl göra en privat videoberättelse om sitt liv.

– Men det blir bara för mina barn. Offentlighetsprincipen gäller inte där.

Trots alla år i förskingringen behöver Bruno Beijer inte känna sig ensam när han nu flyttat hem. Hans pappa Sven hade tolv syskon i Bollerup och många av deras barn bor kvar i Österlenstrakten.

På en bouppteckning i Kåseberga för några år sedan dök inte mindre än 30 kusiner upp, de flesta bosatta mindre än en timmes bilresa bort.