Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Jag har världens största samling nycklar – för att jag är en idiot

Till exempel nyckeln till hänglåset som vaktade mina skolböcker i mitt skåp under gymnasiet. Låset är givetvis försvunnet sedan länge och nyckeln är numera så rostig att den ser ut som något som drogs upp ur havet tillsammans med regalskeppet Vasa.

Men nyckeln finns i min ägo. Och den är inte ensam. Den ligger i en låda med alla sina nyckelkusiner som inte heller behövs av världen längre. Men jag kan inte göra mig av med en enda av dem. Det gör man bara inte. Jag har flera skäl och de är lika dåliga allihop.

Nycklarna har ju betytt nåt en gång i tiden. De har lett någonstans. Till rum som en gång fylldes av människor som fanns i mitt liv. Vi kan kalla detta för det nostalgiska skälet.

Varför skulle jag annars ha kvar en nyckel till farsans gamla fiskehodda som jämnades med marken för att göra plats för en carport?

Det är ju tio år sedan nu. Men det var där jag hade min första cykel och min landhockey-klubba. När jag tänker på hoddan så tänker jag på lille Lukas med sina lekkamrater. Fortfarande oförstörd av världen.

Sedan finns ett annat skäl: Ren och skär glömska.

Som den plastiga nyckeln i min byrå. Den som jag behövde när jag jobbade på ett kafé i Helsingborg för 15 år sedan. Självklart borde jag ha lämnat tillbaka den — jag vet. Men jag glömde och sen flyttade jag. Och kafét är numera ett mäklarkontor. Men rent teoretiskt kan jag när som helst få ett samtal från min gamla chef Conny som undrar när jag lämnar tillbaka nyckeln. Kanske skäller han om den är borta. Och jag står inte ut med att folk är arga på mig. Bäst att spara.

Vidare har jag kvar nyckeln till min gamla studentlägenhet. Den ”missade” jag att lämna tillbaka för att hyresvärden försökte blåsa mig på depositionen. Så den nyckeln behöll jag i ren trots. Ett väldigt barnsligt skäl.

Men alla ovan är nycklar som jag ändå råkar veta ändamålet med. Jag har också två dussin nycklar som leder nånstans som jag inte har någon aning om. Dessa är ännu svårare att göra sig av med. Jag kan inte se mig gå till metallåtervinningen och slänga dem. Tänk om jag behöver dem en dag? Tänk om jag råkat gömma en skatt i trädgården? Så dum jag hade sett ut om jag hade slängt nyckeln till den.

Vilket fån jag hade varit.

Så det är ett ytterligare en anledning. Eller i alla fall en drivkraft. Rädslan för att framstå som ett fån.

Men jag är ett fån i vilket fall. Åtminstone en idiot. Min slänga-nyckel-skräck beror framför allt på att jag låst mig ute fler gånger än vad som är rimligt för en enda människa. Fingrarna på båda händerna räcker inte för att räkna antalet gånger som jag stått utanför en dörr och letat igenom mina fickor och sen sagt ”nej inte nu igen”. Det sker oftare än Leif GW flyttar glasögonen mellan pannan och nästippen.

Och det för mig till det sista skälet: Självkännedom. Jag vet att jag är fullt kapabel att ta fel och hutta min lägenhetsnyckel istället för någon annan. Bäst att låta bli.

Hellre då hasa sig fram som den där väktaren av fängelsehålor. Då är jag på den säkra sidan. Särskilt snyggt är det inte.

Men jag kommer jag i alla fall hem.