Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Kräftfisket blev alldeles fantastiskt – jag kommer aldrig att sluta åka till Småland

Det saknas alltid basilika på en öde ö. Och det är sant vad Harrison Ford säger i filmen ”Sex dagar och sju nätter”.

Om du inte tar med något till ön, så kommer du inte att hitta det.

Sen hoppade jag på tåget. Genom Skåne, förbi Älmhult och steg av i Hovmantorp.

Sjön Rottnen glimrade som en juvel.

Jag knallade ner till vattnet. Som Rasmus på luffen. På bryggan stod storebror Jesper och väntade.

Han gav mig en kram och sa: ”Nu har du semester, lillebror.”

Känslan kom direkt.

Det var dags för kräftfiske. Traditionen som jag inte är uppvuxen med, men som jag har gjort till min egen.

För fjärde gången var jag här, vid Rottnen. Tidigare har jag åkt dit med alla mina tre bröder, men vi åker bara vartannat år och nu fick jag chansen att hänga på ett gäng.

Den tog jag.

Varför? För att kräftfisket har blivit en del av mig. Och det känns som att jag är med om något större. Ett arv som jag axlar. Något som vi har hållit på med sedan urminnes tider.

Det är Karl-Oskar, Vilhelm Moberg och Emil i Lönneberga på samma gång. Det är att göra något ursprungligt, tillsammans med andra, omgiven av vatten och skog.

Kanske har känslan även något med tiden på året att göra. Slutet av augusti är då sommaren ännu inte har lämnat, men hösten har heller inte kommit.

Perioden då vårt land är som allra vackrast.

Jag satte mig i båten och bror satte ut från bryggan. Vi tog sikte mot Solön där tyskarna väntade.

Samma kväll inträffar allt det vanliga som sker när människor sätts på en isolerad plats utan uppenbara förströelser. Någon börjar gråta och utbrister ”jag har inte gjort något av mitt liv!” Vi andra tröstar, peppar och säger ”du är värdefull”.

Redan nästa kväll är det någon annans tur.

Allt är helt i sin ordning.

Precis som det obligatoriska spontannakenbadet under månljuset, gapskratten och att någon försöker klättra upp i den högsta tallen, ivrigt påhejad av de övriga.

”Du klarar det!”

Allt var lika delar dumt som nödvändigt. För detta är vad kräftfisket gör med dig. Du lägger ner garden. Släpper ut allt. Barnasinnet, känslorna och allt som du burit runt på.

Den tredje dagen gick jag upp tidigt och tog en runda på ön. Jag satte mig på en sten och hörde ett bekant ljud. Hackspetten var igång.

Han är här varje år, i samma träd. Jag tittade upp mot fågeln, men min närvaro bekom honom inte. Hackspetten fortsatte bättra på sitt bo, hacka fram sin föda eller vad han nu gjorde. Och för första gången i år kände jag mig i balans.

Fullkomlig harmoni. Fri från stress. Frånvaron av måsten.

Jag var stor och liten på samma gång. Jag var en del av världen och samtidigt helt min egen. Det var en mycket skör känsla. Men jag vill beskriva den som en lycklig känsla.

Nästa dag var det dags att åka hem. Tyskarna hade redan börjat tänka allvarliga tankar som tyskar gärna gör. Men de sa alla att de ville komma tillbaka.

Jag svarade att jag förstod precis vad de menade.

För till Rottnen kommer jag alltid återvända. För att fylla på känslan av frid.

I själen.