Lustmord på grillning

Jag har haft god nytta av boken, lagar fotfarande en kyckling enligt recept från kokboken. Med dragon, citron och grädde. Enkelt och gott.

Tänker av någon anledning på min första kokbok när jag sträckläser Linnea Wikblads kokbok ”Killmaterskan” (Rabén & Sjögren 2017). Det skiljer 35 år mellan böckerna - och en hel värld.

Linnea Wikblads humoristiska och befriande pekpinnefria kokbok är en alldeles utmärkt present till den som ska börja laga mat på egen hand, eller behöver lite inspiration. Här finns recept till alla tillfälle, för köttätare och veganer, till midsommar, vardag och jul.

Först bildsättningen, Det är inte det att maten inte ser god ut. Det gör den. Men det är liv i bilderna. Här skymtar en uppsliten förpackning, en mobiltelefon eller en såsbestänkt spis, där syns kokboksförfattaren dyka ner i en frysdisk eller så får vi se en utsikt över en parkeringsplats för röda stadsbussar med skyltar som informerar om att de ej är i trafik. Det är fulheten upphöjd till estetisk norm.

Jag älskar det. Eller som Linnea Wikblad skulle skriva på nusvenska: I love it. Men det räcker inte bara med form. Jag börjar läsa och jag överdriver inte; jag läser kokboken från sida till sida, som jag aldrig har läst en kokbok förut. Det som får mig att läsa vidare är främst Linnea Wikblads humor, en frisk fläkt som sveper iväg både hängivna amatörgrillare och mästrande matgurus.

Så här skriver hon om det heligaste av det heliga, att grilla: ”Många har nämligen ett märkligt gemensamt intresse och det är att tillsammans i ett stort gäng noviser förstöra mat i utomhusmiljö. De tror att grilla går till på så vis att man tar vad som helst ätbart och sedan eldar man på det tills någon ropar att potatisen är klar. ”

Hon bryter också en rad kökstabun. Om stekjärn av gjutjärn skriver hon. ”Jag har aldrig riktigt förstått gjutjärnspannans storhet, men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Har det att göra med hur man är uppvuxen kanske?”

Det tror jag. Men det har jag förträngt. Jag vet inte vems ord det är som ringer i mina öron när jag ser mig omkring i köket innan jag sprutar lite diskmedel i stekpannan för att få den ren.

Det är väl överflödigt att säga att Linnea Wikblad inte reducerar matlagnig till kemi och matematik. Hon använder känslomässigt precisa mängdmått som klutt, klick (större än klutt), en skvätt eller ett stänk (mindre än skvätt).

Jag ska ge boken till mina barn. Hoppas de sparar den lika länge som jag har sparat kokboken jag en gång fick av mormor och morfar.

Kanske kan de också förklara för mig varför boken heter ”Killmaterskan”, det fattar jag inte. Men det är ju så mycket man inte förstår.