Otvungen vardagsrumskänsla

Att ha en konsert i ett vardagsrum, eller snarare i vinkeln mellan två salonger, har sina sidor. Både bra och dåliga. Bra för dem som har turen att få plats i det rum där konserten faktiskt äger rum, mindre bra för oss som har hamnat långt bak i det andra rummet. Jag anar att upplevelsen blir ännu starkare där inne, att man blir mer omsluten av musiken. Vid den bortre väggen i rummet intill känns det mer som att stå utanför och tjuvkika in.

Med det sagt är det ändå en ynnest att få uppleva en av Sveriges mest renommerade artister i det här intima formatet. Inramningen passar Tomas Andersson Wij utmärkt. Hans varma, akustiska vispop och lågmälda framtoning kommer verkligen till sin rätt.

Han inleder båda akterna ensam med akustisk gitarr, för att senare få sällskap av Österlenkvartetten, som med sina stråkinstrument tillför ytterligare en dimension. Det är en bra kombination, även om det ibland känns lite trevande och svajigt. Fast även det har ju sin charm. Hela tillställningen känns spontan och otvungen, som om några av gästerna på en fest plötsligt bara har samlats kring flygeln för att spela upp till sång.

Det är fullsatt men ändå bara 80 personer i huset. I pausen minglas det runt med bjudvin i händerna, medan konsten och antikviteterna längs väggarna synas och kommenteras. Musiken är på sätt och vis bara ett attribut bland flera, om än det viktigaste.

Mellan låtarna bjuder Tomas Andersson Wij ofta på längre betraktelser och historier ur livet. Det gör att det blir nästan lika mycket en berättarafton som en konsert. Berättandet sträcker sig vidare in i låttexterna, som tecknar ett varmt men vemodigt porträtt av det land vi lever i. Tillbakablickarna mot 70- och 80-talens Förortsstockholm är många, ibland i ett nostalgiskt skimmer men lika ofta med avståndets kritiska blick.

Orden är Tomas Andersson Wijs styrka. Musiken kan i längden bli aningen monoton, men texterna bygger upp starka inre bilder hos mig som lyssnar. Mäktigast blir det i släktkrönikan ”So long”, i debutplattans ”Varm sjö”, i barndomsskildringen ”Tommy och hans mamma” och i populära ”Hälsingland”. Även översättningen av Gayle Caldwells "Cycles” – ”Vågor” – lämnar en lång efterklang.

När jag stiger ut i den råkalla och fuktiga sommarkvällen är det som att kliva rakt in i Tomas Andersson Wijs musikaliska och poetiska universum. Han följer mig hela vägen hem.