Erotiskt triangeldrama i Ystads hamn

– Vi ska prata om sex, förstår du, för det innehåller den här operan och det tycker jag är viktigt att prata om.

Regissören Helena Röhr är inte den som tar omvägar fram till kärnfrågorna. Vi sitter vid ett lunchbord i den gamla Chockladfabriken i Malmö, som numera är ett brokigt och levande kulturhus. Genom dörren ut till replokalen hörs Merete Sveistrups och Josefine Anderssons sångröster, när de repeterar en scen då Josefins gråsparv möter Meretes halvblinda råtta. Deras karaktärer tillhör den nyskrivna operans djurfabliska del. Den löper parallellt med föreställningens mänskliga berättelse som handlar om ett par, Henry och Tora, som tagit sin tillflykt till en av de mest avlägsna platserna i Norden. Han har lämnat hustru och barn bakom sig, och även hon har flytt från sin familj. Tillsammans har de byggt ett nytt liv i tvåsam enslighet. Men deras tillvaro tar en oväntad vändning när Henry en dag finner en naken man, David, i skogen. Båda känner sig starkt dragna till den nyanlände.

– Då uppstår ett triangeldrama, och vi har kärleksscener mellan alla tre vid olika tillfällen, säger Helena Röhr.

Operan är en nordisk samproduktion, med libretto på danska, svensk kompositör och en isländsk scenograf. En spännande aspekt av arbetet, berättar Helena Röhr, är att den danska librettisten Julie Maj Jakobsen aldrig skrivit opera förr. Det har gjort att berättelsen förhåller sig väldigt fritt till operatraditionen. Exempelvis stryker inte en enda sopran med.

– Det är en mycket poetisk och suggestiv berättelse. Ibland är den nästan inne på rysare, samtidigt som vi har sexet och passionen. Och djurroller är inte vanliga i opera. Så jag tycker att det är en ovanlig historia.

Att handlingen rymmer både heterosexuell och homosexuell kärlek är viktigt, poängterar hon.

– Ja. Det är ju viktigt som del av ett större arbete, att visa att det finns mer än heteronormen med mamma pappa barn. Att det finns andra sorters lust, som också kan vara vacker, romantisk och njutbar. Vi har två tenorer med, som bildar det manliga kärleksparet. Det har jag aldrig hört förr i opera. Och det är så fint, för de är olika sorters tenorer. Martin Vanberg har en lyrisk, barockaktig röst medan Magnus Vigilius har en mer kraftfull stämma. När de sjunger tillsammans i kärleksscenerna blir det så himla snyggt.

Men att regissera sexscener är en knivig balansgång. Helena Röhr vill lyfta fram det sensuella och nära, och undvika det klichéartade, stiliserade och humoristiska.

– I operasammanhang finns det en del irriterade sexklichéer. Som den att en man går bakom en kvinna och grabbar tag i henne vid brösten och hon skriker ååååh, säger hon.

– Och man bara, öh, det där träffar inte mig någonstans. Möjligen tänker jag aj. Men jag blir inte upphetsad, det är inte vackert och jag tycker att det är lite förnedrande. För mig är det viktigt att framställa sex som något vackert, för det är ju något vi alla har. En fråga vi undersöker just nu är hur nära det naturalistiska kan vi gå, och ändå förhöja det. För det är ju förhöjningen på en scen som gör att vi blir berörda.

Det har i sin tur väckt en del relaterade frågor. Under sommarens turné kommer ensemblen att resa runt med en specialbyggd scen som placerar dem väldigt nära publiken.

– Det här med nakenheten håller vi på att jobba med just nu. I manus står det exempelvis ”en naken man i skogen”. Om det vore en stor scen, som Ystads teater, så skulle man kunna ha en naken man. Men när publiken kommer väldigt nära, då är kanske inte helnaket rätt val, säger Helena Röhr fundersamt.

När vi träffas är det ett par veckor kvar till premiären i Helsingör i slutet av juni, och operaproduktionen är fortfarande väldigt mycket en skapande verkstad. Helena Röhr berättar att deras svenska kompositör Daniel Hjort under de senaste dagarna skrivit om slutstycket, i samråd med henne, för att förstärka den dramatiska uppbyggnaden.

– Det är lyxigt, och utmanande, att vi kan ha med honom i vårt dramatiska arbete och komponera till och dra i från under resans gång, säger hon.

De sista dagarna innan urpremiären den 26 juni repeterar sällskapet på plats i Helsingör. Produktionen har sökt efter havsnära spelplatser för att knyta an till den avlägsna, ensliga platsen i berättelsen. Premiären kommer att ske nere i en torrdocka vid det nybyggda Sjöfartsmuséet i Helsingör. När föreställningen sedan kommer till Ystad den 10-11 juni ska den spelas i ett av Lantmännens spannmålsmagasin i hamnen.

– Vi vill bebo nya platser och fylla dem med kultur. Dels vill vi ta den traditionella operapubliken till nya platser och ge dem nya upplevelser, dels söker vi en ny publik som kanske inte brukar gå på opera. Operakonsten behöver förnyas och ta nya steg.