Ormarna i paradiset
Och på konsthallen visar Ulrica Hydman Vallien ett tjugotal bilder och ett trettiotal glasobjekt, som varken leder tankarna till Sjöbo eller Åfors i Småland, snarare till Mexico eller ett medeltida katedralfönster i Spanien.
Ulrica Hydman Valliens glasskapelser har en enorm popularitet, de finns överallt; på spiselkransar, fönsterbräden, i bokhyllor och i äldreboendes samlingsrum som fat, äggkoppar, stiliserade kvinnofigurer och glas i olika former.
Och det går direkt att se att det är Ulrica Hydman Vallien, på det starka färgspråket och på bildernas innehåll. Oftast är det kvinnor, barn, kvistar, ett träd, kanske en slem varg, en skorsten eller ett öga.
Under ett kort ögonblick, snabbt och direkt, har hon från sitt inre låtit en bild växa fram och inte sällan är hon fräck och förförisk, när hon ska få oss att gå med en bit på vägen och där möter vi de tillstånd i livet, som vi önskar som vänskap, kärlek och en stunds vila under ett svalkande träd.
Och det är inte sällan kvinnan och barnet som är i centrum, men i dessa fantasibyggen finns det hot och tvivel. Bakom en scen göms en förlust, bakom masker finns mörker och i symbolspråket finns en mångtydighet.
Där finns ofta ormen som hotfullt lockande, som beskyddande, som störande. Det är klart att både Vergilius och Aisopos har bidragit till ormens dåliga rykte, men Bibeln talar om ormens snällhet såväl som duvans enfaldighet. Så det finns minst två sanningar.
De allra flesta känner Ulrica Hydman Vallien som glaskonstnär, hon har gjort klassiska glasserier som ”Caramba”, ”Open Minds”, ”Tulipa” och den stora succén ”Mine”. Hon arbetar med traditionella glastekniker, men skapar även glas utifrån egna experiment, motivkretsen är densamma som i hennes bilder, men i glaset finns mera landskap och naturbilder.
Det är både bruksting och konstglas, när jag går där ensam i konsthallen tänker jag plötsligt på Bror Hjorth, hans rytm, hans grova former och hans bjärta färger. Och associationerna far till primitivism och folkkonst.
Det som tilltalar mig mest i denna utställning är Ulrica Hydman Valliens bilder, inte de i tusch, inte heller akvarellerna, utan de övertygande akrylmålningarna, som har dragning åt både naivism och popkonst.
Och jag tycker om glöden, passionen och den prestigelösa formupplösningen, som hos Henri Matisse. Och så blir jag glad av Ulrica Hydman Valliens – så flödar Gustaf Frödings ord i mitt huvud; ”nu blommar all världen och sommaren drar in”.
