Sjysst show med tjuren och kungen
Han var inte riktigt i slag då, på Ystads teater förra vintern, och showen kändes en smula vinglig. Några dagar efter konserten berättade Kenneth Wahlberg, Höllvikenkillen inuti sparkdräkten, att just den kvällen verkligen inte varit någon höjdare för honom. Dagen innan spelningen hade han sladdat av vägen och vält med en bil fulllastad med instrument och när det blev dags för show var han rejält uppskakad i nerverna.
Nu är Ken Wegas tillbaka i Ystad för ett par lördagskvällars julshowande på Surbrunnsparken. Dags för rond två, med andra ord.
Och jag får ganska snabbt ge honom ett åtminstone delvis rätt. Den där bilolyckan ställde nog till det sist. Mr. Wegas känns klart stabilare nu, mer redo för uppgiften. Den här gången kommer han dessutom med förstärkning i form av Michael Larsén, som med en 6 000-kronorsperuk på sitt kala huvud förvandlats till Tom ”Tjuren från Wales” Jones.
Med ett proffsigt band i ryggen och körtjejer och blåsartrio på flankerna, samt varsin skattkista med superhits att ösa ur, turas de två om i strålkastarljuset. Några klassiska Elvislåtar varvas med ett par Tom Jones-pärlor som följs av mer Elvis och så vidare. Två timmars show efter maten, med paus i mitten.
Michael Larsén är ingen dålig värvning. Röstmässigt är han strået vassare än sin kollega och om sällskapet vid mitt bord får bestämma så är det han som förtjänar kvällens imitatörspokal.Jag är böjd att hålla med.
Ken Wegas har inte riktigt samma register och tryck i pipan som Elvis hade, men kompenserar med en närmast sjuklig strävan att efterlikna the King i fråga om scenkläder, rörelser och manér. På gott och ont.
Det är roligt att han glider ut på scen instoppad i ett hudnära svart läderställ och elgitarren nonschigt hängande på ryggen. Det är roligt att han har ett par replikor av Elvis sparkdräkter att svida om till mellan låtarna. Det är också kul, åtminstone en stund, att han har tränat in en hel arsenal med Elvis-moves som han kan spela ut när andan faller på.
Mindre kul är de engelska mellansnacken, som båda imitatörerna jobbar med. Ja, det kanske är roligt egentligen. Jag vet inte, jag lyckas bara uppfatta spridda ord i det allmänna larmet i lokalen. Ett klart problem. I en sal med 400 personer som skålar, skrapar med stolar och håller låda i ett högljutt sorl så behövs det stora gester, direkt tilltal och rika möjligheter till snabb improvisation. Inte klumpiga, konstlade fraser på engelska.
Jag vet att Ken Wegas gärna vill snacka på Elvismål för illusionens skull. Det funkade sådär på teatern förra året, i Surbrunnsparken funkar det direkt dåligt. Och när mellansnacken faller samman som korthus är det kanske dags att tänka om.
Nåväl. Sammantaget ger showen ändå en sjysst inramning för festglada julfirare. Musiken är pampig, låtmaterialet är odödligt och det utvecklas till en trevlig kväll i Parken. Men ska de verkligen äga publiken så får Michael Larsén och Kenneth Wahlberg se till att lägga in överväxeln när det är showdags igen nu på lördag.
För om man ska vara ärlig så får både Elvis och Tom Jones spö i sporten publikkontakt av uppvärmarna Othellos, som lockar fram rena sjögången under middagen med sitt enkla, bonnacharmiga tilltal.
