Trädgård – en personlig upplevelse

Dagen börjar med en morgonrunda i trädgårdsdjungeln. Ja, det känns så. Värmen kom tidigt i år – även om den försvann sen igen – och grönskan i vår trädgård växte snabbt och vilt. Inte minst rosenrabatten, som blev en stor rosendjungel där olika buskar kämpar om utrymmet.

Vissa grenar sticker upp som flaggstänger medan andra buskar har vuxit sig stora och tjocka på bredden. Det blommar överallt, högt upp mot himlen och längst ner vid jorden. För nu kommer rosorna också, alltså själva blommorna, den ena skönheten efter den andra föds och växer upp från knopp till blomma.

Först visade sig den vita, oskyldiga men ändå fräcka Morden Snowbeauty. Sen började den rosa Schymandelen av rabatten – från djupt till ljust rosa, nästan vitljusrosa – att ta över: Jacques Chartier, Gertrude Jekyll, Felicité Parmentier, Alba Maxima...

Allt fler rosor och sorter för varje sommardag. Invandrare alltihop, dessutom. Hur skulle en rosenrabatt utan invandrare se ut? Dags att ta bilen och köra till Christinehofs slott, för att fortsätta trädgårdskrönikan.

I slottsstallet pågår en utställning med rubriken ”Trädgårdens natur”. Tio fotografer visar bilder i varsin spilta; i ett rum kan man också se och jämföra ett fotograferat träd av vardera fotograf. Redan där märks skillnaden – som att Gabriella Dahlman fotograferar inåt snarare än utåt och Helene Toresdotter skulpterar foton.

Sen går jag runt i spiltorna: tittar – mest svartvita men också en del färgbilder – och försöker med några ord notera karaktären hos varje fotograf. De är olika, mycket olika. Fotona bevisar att trädgård och natur är en personlig upplevelse. Ja, ett förhållande.

Mia Gröndahl: varje ros är just denna ros, en personlighet. Sophia Callmer: betraktande natursnapshots. Lina Karna Kippel: foton som tränger sig så nära inpå blommor och människor att de naturaliseras. Björn Hansson: naturfotomålningar där realism blir orealism. Helene Toresdotter: naturen som skulpturpark i foton lika figurklippta som träden. Anette Åberg: färgstunder som blickar på en bit trädgård eller in i blomman. Gabriella Dahlman: den existentiella växtligheten föds, dör och föds. Peder Björkegren: svartvit död (ja, inte liv i alla fall). Monika Norrby: naturens skönhet i självmatchande färger. John S Webb: äppelträdgården som kollektiv och individ.

Vissa foton tyckte jag, som ni märkte, bättre om andra. Ska trädgårdsfoto bli riktigt bra så tror jag att följande krävs: Fotografen måste inte bara kunna prata med blommor – och andra växter – utan också få dem att börja prata och delta i samtalet.

Tre trappor upp i själva slottet – ”Grevinnans våning” – finns ett par andra delar av vad som kan kallas Christinehofs trädgårdstema: i ett rum skildras slottets trädgårdshistoria med start på 1700-talet och i övriga rum presenteras två konstnärer i projektet ”Artability”.

Fascinerande att följa de synsätt på trädgårdar som skiftat genom historien: det strama med planterade lindar (1700-talet), det romantiska med köksträdgård, en mängd päronsorter och en gigantisk Rosa Cromatella (1800-talet), ”Törnrosasömnen” eller kanske den övergivna trädgården (1900-talet) och så framtidsplanerna med en lekfull trädgård för barn, ”Carabus” eller ”Den vilda trädgården” (2000-talet).

På andra sidan trappan finns alltså två av de tre som deltar i projektet ”Artability” – fotografen Hampus Hedelius och möbeldesignern Beata Bäck – med syfte att ”illustrera konstens möjligheter att bidra till en mer hållbar värld”. Nja, lite tveksam är jag nog till om mötet mellan träd, möbel och container, före och efter (hos Bäck), eller dokumentationen av övergivna hus och miljöer (Hedelius) blir en ”illustration” av just detta.

Fast jag tycker om Hampus Hedelius ner i varje korn och millimeter sååå noga färgfotografier. Min favorit togs i Göteborg, tio minuter från Liseberg: en fabrik las ner, arbetarparhusen vid tennisbanan – kolla in det slokande nätet – står tomma och övergivna som monument.

Genom fönstret ser jag ut på slottsplan med den kryddgröna rundellen och bortom gräsmattan och lindarna anas den tredje ”Artability”- konstnären, Sofia Pettersson, i färd med att skapa installationer i naturen. Fler punkter i Christinehofs programhäfte: heldag i Ekoparken, klättra i jätteträd, fladdermussafari, småkrypsdetektiverna, trädbeskärning...

Kan Christinehof vara på väg att bli – eller snarare att åter bli – trädgårdsslottet? I alla fall verkar viljan finnas. När jag kommer hem till vår trädgård igen har också Isfahan slagit ut.