Ahndoril tar ett nytt grepp på den klassiska deckargenren
Jag kommer att hitta nyckeln
Författare: Alex Ahndoril
Förlag: Albert Bonniers
Pusseldeckaren har alltid varit en populär typ av deckare, men sedan genomslaget för den samhällskritiska polisromanen i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet har den fört en relativt undanskymd tillvaro i Sverige. Det senaste decenniet har pusseldeckaren dock fått ett rejält uppsving. Framför allt har detta synts bland ”mysdeckarna”, där det närmast blivit standardmodellen för att bygga upp deckarintrigen. Typiska exempel är Christina Olséni och Micke Hansens skånska, humoristiska deckare, Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-serie, eller Marianne Cedervalls eller Kristina Appelqvists trivsamma deckare.
När författarna bakom pseudonymen Lars Kepler nu ger sig på att skriva under en ny pseudonym, Alex Ahndoril, tar de sig an pusseldeckaren på ett annat sätt, utan att låta mys, trivsel och humor stå i fokus.
I ”Jag kommer att hitta nyckeln” möter vi den traumatiserade privatdetektiven Julia Stark i detektivrollen och polisen Sidney Mendelson som hennes sidekick. Julia får i uppdrag att utreda ett potentiellt mord – det finns ett foto av den mördade, men inget lik – på ett gods i Sundsvallstrakten. Hon och Sidney uppsöker det ensligt belägna huset och möter medlemmarna av familjen Mott. Så långt är boken ett klassiskt ”manor house mystery”, en pusseldeckare i överklassmiljö som utspelar sig i ett stort hus på landet.
”Samtidigt har Ahndoril skapat ett klurigt mysterium och är definitivt något på spåren med sitt försök att utveckla pusseldeckargenren.”
Ahndoril gör dock ett berömvärt försökt att modernisera genren, inte minst genom att Julia varken är någon Miss Marple eller Puck Bure. Istället påminner huvudpersonen mer om de egensinniga, intelligenta och traumatiserade deckarhjältar som följt i Lisbeth Salanders kölvatten. Julia har många egenheter som komplicerar tillvaron och är gärna alltför snabb att dra slutsatser, något som delvis balanseras av den trygga, men något bleka, Sidney.
Det korthuggna, närmast stackatoartade, berättandet – med korta meningar och faktaspäckade beskrivningarna av karaktärer och miljöer – gör det dock svårt att riktigt leva sig in i den fiktiva världen och vara där med Julia och de andra. Samtidigt har Ahndoril skapat ett klurigt mysterium och är definitivt något på spåren med sitt försök att utveckla pusseldeckargenren. Det här är vad jag hoppades på när de la Motte och Nilsson skapade sina Österlendeckare. De valde dock att hålla sig till det klassiska spåret, men jag ser med spänning fram emot att se hur Ahndoril kan fortsätta att utveckla sitt nya koncept.
