Allt behöver inte vara glasklart för att vara bra
Kore på Starbucks: dikter
Författare: Helena Eriksson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Inom amatörastronomin används begreppet ”indirekt seende”. Det betyder att du inte bör titta direkt in i en avlägsen och ljussvag galax, då syns bara en dimmig fläck. Titta istället åt sidan och galaxen framträder tydligare.
Samma tillvägagångssätt rekommenderas vid läsningen av Helena Erikssons diktsamling ”Kore på Starbucks”. När jag tittar direkt in i diktverket, försöker analysera och förstå varenda rad blir allt dimmigt. Jag förlorar helheten. Betraktar jag verket från sidan, låter mig dras med i rytm och känsla framträder en hel galax, ja till och med spiralarmarna blir synliga.
Kore är ”flicka”. I detta verk alla forntida, nutida och kanske framtida. De forntida är fångade i sten, håller uppe taken på templet Erechteion. Den nutida flickan sitter på Starbucks och fingrar på sin mobil. Men inte ens flickorna i sten är stilla, vecken på karyatidernas klädedräkt visar rörelse. De är på väg, genom historien, genom oss. Vad är äkta? Kopiorna av karyatiderna som står utomhus eller de fem som är skyddade (fångade?) på Akropolismuseet? Hur känner sig den sjätte som rövades bort till British museum? Läsaren bör inte heller glömma att en flicka, en Kore våldfördes av Hades, dödsguden och tvingas leva halva året under jord. Därav vinter.
Jag tycker om Helena Erikssons förmåga att i uppbrutna satser, djärva associationer och beslöjat språk ställa läsaren frågor kring flickors liv, kolonialism, antikens betydelse för att förstå och tolka vår situation. Korai finns överallt och deras liv är utsatta. Men kanske finns det hopp:
Hon har sovit färdigt,
Ordnar sitt hår, sätter upp det
Går.
