Anders Tegnells tankar om pandemin är okonstlade och tänkvärda
Tankar efter en pandemi – och lärdomarna inför nästa
Författare: Anders Tegnell och Fanny Härgestam
Förlag: Natur & Kultur
Coronavirusets epok varade mellan 30 januari 2020 och 5 maj 2023, då FN:s världshälsoorgan WHO slutligen avblåste hälsonödläget. En tid var över då tv-sändningar och dagstidningssidor dagligen återgav antalet smittade, inlagda för intensivvård och döda.
Av förklarliga skäl kom mycket av det som hände i offentligheten under denna mörka tid att snurra kring den dåvarande statsepidemiologen Anders Tegnell. Nu har han tillsammans med journalisten Fanny Härgestam skrivit en bok om pandemin, en stilren berättelse, helt i linje med Tegnells sätt att agera i offentligheten. Lugna resonemang, inga överord, lågmält. Bokens språkliga dräkt är chosefri och helt befriad från vetenskaplig jargong. Vardaglig är ett bra ord, lite som Tegnells val att inte klä upp sig bara för att tv sände direkt. Det är fascinerande att notera hur ofta han återkommer till detta i boken. Allvaret satt i orden, inte kläderna.
Tegnell berättar i boken om hur den personkult som uppstod snart blev besvärande. Inåt, mot vården och regionerna, kunde Anders Tegnell dra nytta av uppmärksamheten på hans person. Här fick han en invand roll – av att vara den som ledde med förmåga att lugna ner känslor. Kändisskapet hade dessutom gett honom ”… en ny typ av auktoritet som fick människor att känna sig trygga”. Men där fanns också de vardagliga mötena på gatan där samtalstonen var annorlunda än i sociala medier. Perioderna då han och familjen tvingades ha polis- och livvaktsskydd förmörkade hans tid i strålkastarljuset.
”En stilren berättelse, helt i linje med Tegnells sätt att agera i offentligheten. Lugna resonemang, inga överord, lågmält.”
I sociala medier rasade ett krig mot Anders Tegnell. Där deltog även riksdagsledamöter, våra lagstiftare, med egna opinionspoäng som mål. Även i den mer kvalificerade debatten blev Tegnell och myndigheten ofta illa åtgångna. Förvånansvärt lite utrymme i boken används dock till att ge igen för gammal ost. Som i fallet med ”flockimmuniteten” som ofta sades ha varit Folkhälsomyndighetens mål. Anders Tegnells företrädare på posten, Annika Linde, var den som påstod detta när det var hon själv, i ett inlägg på Facebook, som propagerade för att det inte vore fel med ”lite långsam spridning bland skolbarn och deras föräldrar” och på så sätt på sikt bygga upp en flockimmunitet. Detta togs i debatten sedan till intäkt för att Tegnell och Folkhälsomyndigheten skulle vara beredd att ”offra människoliv” – vilket var alldeles galet: ”Jag vet inte varför vi inte lyckades vända bilden. Gång på gång förnekade jag det hela i media. Kanske passade storyn bra i mediedramaturgin just då, har jag tänkt i efterhand. Med tiden ebbade debatten ut”. Större affär än så gör han inte av det hela.
I förhållande till våra grannländer dog förhållandevis många fler i covid i Sverige. Samtidigt hade Sverige bland den lägsta överdödlighet i Europa under pandemin. Sambandet här återstår att klarlägga. I boken avger Anders Tegnell inget eget svar. Men han pekar i en viss riktning. En orsak till varför dödligheten blev så hög inom de kommunala särskilda boendena kan handla om att de som fick plats på ett särskilt boende redan var mycket sköra.
En annan slutsats som går att dra är att kvaliteten på svensk äldreomsorg kanske inte är så hög som vi gärna vill tro. Ansvaret för detta ligger i allt väsentligt på annan plats än hos Folkhälsomyndigheten. Det är politikernas sak att ta ansvar för en fungerande och säker äldrevård, inte statsepidemiologens.
