Anete Melece bjuder på ett färgsprakande och överraskande sömnmysterium

Boken börjar som en skildring av en vanlig kväll. Mamma ska jobba, så Stella och pappa får gå och lägga sig själva. Därefter följer en, två, tre, nio sagor. Några av dem handlar om en olydig farfar, en planet som blir sjuk och ett par strumpbyxor som vill dansa modern balett. Roligt och spännande, men Stella är alltjämt klarvaken när pappa slår ihop pärmarna.

Anete Melece, som i den prisade bilderboken ”Kiosken” bjöd på en överraskande berättelse om en havslängtande kioskägare, bjuder även här ett ytterst dramatiskt äventyr. Scenen är familjens lägenhet, men med fantasi och lekfullhet skapas en spännande värld där jakten på sömnen skickligt ställs i fokus.

Plötsligt ringer pappa till sömncentralen för att få hjälp. Det märkliga är bara att en leverans av sömn har gjorts, men någon verkar ha stulit den. Ett gäng djurdetektiver, sömnletare, kommer snabbt till undsättning. Vem är skyldig? Hur ser sömnen ut? Och var kan den finnas?

Festliga repliker blandas med korta beskrivningar. Letandet går genom badrummet, tv-rummet och köket. Det görs även ett intressant stopp hos en filosofisk dammsugare i städskåpet. Trots det korta formatet är vändningarna många och fullständigt överraskande.

Bilderna är färgrika och skildrar hemmet och de sömnsökande leksaksfigurerna på ett lekfullt sätt. Värmen mellan Stella och pappa, som deltar i allt med stort engagemang, fångas också fint.

Sömncentralen dyker också upp som ett aktivt callcenter där figurerna har spetsiga nattmössor i olika kulörer och som ett tempohöjande inslag placeras sammanfattningar av alla upplästa godnattsagor på rad. Miljöerna är lätta att relatera till och skapade med intressanta djup och oväntade perspektiv.

Anete Melece har en helt egen stil som sprudlar av berättarglädje. Det är yvigt och livligt och färgsprakande, men samtidigt väl sammanhållet. ”Stellas stulna sömn” är en spänstigt uppbyggd berättelse där ett storslaget äventyr i den egna lägenheten blir alldeles självklart.