Angeläget om skapandets villkor

I Julian Barnes biografiska roman "Tidens larm" är det just Sjostakovitj det handlar om, men det är inte hans musikverk som närstuderas i dess unikhet, däremot musikens roll och skapandets möjligheter i den röda tidens larm.

Det är en fascinerande historia att läsa, där det blir tydligt hur kommunismens röda nyans utvecklades till blodets färg. Kritiken mot en av 1900-talets största och mest omänskliga diktaturer är stenhård, att leva i Sovjetunionen var en balansgång där du som konstnär antingen ljög och spelade med eller riskerades att avrättas. Att vara kommunist är lätt, om man inte bor i ett kommunistiskt land, som det heter på ett ställe i romanen.

Sjostakovitj möttes av en ökad uppmärksamhet och berömmelse fram till januari 1936, då hans dittills hyllade opera "Lady Macbeth från Mtsensk" plötsligt kritiserades å det grövsta i en artikel i landets ledande tidning Pravda. "Kaos istället för musik" var rubriken som dömde ut Sjostakovitjs musik som elitistisk och ett formexperiment som vände folket ryggen. Konst för dess egen skull.

Var den här offentliga hängningen en beställning av Stalin? Eller hade landets ledare rent av skrivit sågningen själv?

För den unge tonsättaren innebar detta att ett nytt liv började, ett liv där han och hans musik länge kom att tas emot med skepsis eller avstånd och själv bar han ständigt på rädslan att en natt bli hämtad av polisen. Trots detta valde han att stanna kvar i Sovjetunionen, och hans sätt att överleva var att anpassa sig, att spela spelet. Och blev på så sätt en officiell snäll nickedocka; i maktens ögon ett stolt instrument, i sina egna ögon var det priset för att fortsätta komponera. I musiken, menade han, fanns hans sanning, hans jag. Även om han även i sin musik då och då fick kompromissa, som att lägga till något pampigt, en populär referens eller att döpa sitt verk till en uppenbar politisk hyllningstitel.

Frågorna om skapandets och kulturens villkor och betydelse är berättelsens röda tråd, liksom den gnagande frågan om Sjostakovitj gjorde rätt som stannade kvar och ställde upp som Sovjets representant. Så framträdde han ofta med tal han varken skrivit eller hade läst i förväg och sin signatur satte han där Makten ville att han skulle sätta den. Vilket till slut innebar att han även kom att fördöma två starka personliga förebilder, Stravinskij och Solsjenitzyn.

Alla dessa frågor väcker engagemang och – nya frågor. Sovjetepoken innebar en extrem tid, likväl, var Sjostakovitj en fegis som gick för långt för att själv överleva? Eller var hans val de rätta med tanke på hans eftermäle; hans mästerliga musik, en skatt att le och gråta över? Är det så att tidens larm omvandlas till historiens viskningar?

Det är också grundläggande frågor som är bördiga i vår demokratiska och tilltalande jord; Vad har kultur för betydelse? Bör den försvaras och isåfall hur? I vems händer spelar den?

Boken ger också en stark lust att upptäcka musiken på nytt. Den där tidiga avgörande operan, varför blev den så farlig? Symfonierna och, inte minst, hans stråkkvartetter, dessa 15 tonsatta tårar är ofta spelade verk, men väl värda att åter lyssna till. Men mest intresserad blir jag på en sångsvit Sjostakovitj skrev, där den sjätte sången bygger på sonat nr 66 av Shakespeare. Och där vi möter raden: "och konsten tystas ned av feg kritik", som enligt Barnes roman fick publiken att med viskande eller höga röster stämma in. "För alla stod de bakom den raden, alla vägrade de att tystas ned."