Ayanna Lloyd Banwo skriver drömskt om kärlek, liv och död
När vi var fåglar
Författare: Ayanna Lloyd Banwo
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Albert Bonniers Förlag
I ett fiktivt Trinidad rakar en ung rastafari av sin sina långa dreads och ger sig av till huvudstaden för ett jobb som dödgrävare på en kyrkogård. Kvar i hembyn lämnar han sin ogillande mamma, rastas ska inte ha med döden att göra. Plötsligt befinner han sig ensam, utan rastafariideologins lag och löfte, redo att hitta sin egen väg genom livet.
I en annan del av huvudstaden dör en ung kvinnas mamma under mystiska omständigheter. Kvinnan, Yejide, är illa förberedd på att axla det öde som nu passerat över till henne. Hon har liksom sin mamma, och en lång rad anmödrar före henne, förmågan att hjälpa de dödas själar över till andra sidan. Hennes vägar leder till samma kyrkogård och där möter hon rastamannen, Darwin. Hon har förmågan att förutse död i varje person hon möter. Men i Darwin ser hon bara liv.
”Genom hela berättelsen vänder sig Ayanna Lloyd Banwo mot etablerade dikotomier, allra främst mot motsättningen mellan liv och död.”
Omslaget till boken går i rosa toner, som en solnedgång, eller som människokött. Eller kanske både och, det hade varit symboliskt för denna roman som är både kärleksfull och öm. Genom hela berättelsen vänder sig Ayanna Lloyd Banwo mot etablerade dikotomier, allra främst mot motsättningen mellan liv och död. Redan via födseln börjar vi dö, en mor är både sköte och grav, säger hennes kvinnokaraktärer. Gränsen mellan levande och döda måste därför vaktas. Och lotten har fallit på Yejide. Att vara kvinna är att resa sig bortom enkel dualism, vara både och, både liv och död, himmel och jord, kunna flyga och vara bunden till jorden. Och mannens roll är att vara ankaret som binder henne vid nuet.
Ayanna Lloyd Banwos roman är på samma gång en spökhistoria, thriller och kärleksroman. Genom sin berättarteknik låter hon läsaren sväva likt en allseende betraktare över alltihop; staden, grönskan, piprökande tanter, skumögda småkriminella och döda själar som går igen. Det är magiskt och drömskt. Som ett sprakande ljus i novembermörkret.
