Annons
Kultur

Bengt Ohlsson skriver om förbjuden kärlek i orons tid

Publicerad 7 september 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Bengt Ohlsson är en av Sveriges mest hantverksskickliga författare
Bengt Ohlsson är en av Sveriges mest hantverksskickliga författareFoto: Sara MacKey

Bengt Ohlsson hanterar det allra värsta och det allra finaste med varsam hand och öppna sinnen. Recensenten Jan Karlsson har läst ”De dubbelt så bra” och imponerats.

Bengt Ohlsson är en av Sveriges mest hantverksskickliga författare. Han kan ta ett ämne, vilket som helst, och några gestalter, vilka som helst, och genom idogt arbete förvandla det och dem till levande material, romankonst. Han är mycket enveten och uthållig. Om hans berömda DN-krönikor kan verka tillkomna på uppstuds, en stundens ingivelse som associationsrikt och humoristiskt leder vidare, så tycks romanförfattaren snarare arbeta långsamt men metodiskt.

Annons

Inte minst har han tillskansat sig den nödvändiga förmågan att både kunna och orka skriva vad man i brist på bättre skulle kunna kalla för transportsträckor. De drar väl delvis romanen framåt, men präglas mest av att bara finnas till, inte för sträckornas egen skull utan för helheten, balansen. De är sällan dramatiska, aldrig iögonfallande eller roliga, på sin höjd belyser de stillsamt något hos gestalterna. Omfångsrika romaner som vill vara tillgängliga kräver sådana transportsträckor. De flesta skrivande romanaspiranter, inklusive de publicerade, stupar på transportsträckorna, förmodligen eftersom de är både tråkiga och arbetskrävande.

Efter Carina Rydberg – kanske landets mest underskattade prosaist – är nog Ohlsson den i yngre generationer främste förvaltaren av detta hantverk. Du behöver inte skriva något lustigt, eller omvälvande, men du måste skriva det i långa sjok, lugnt och sakligt, nästan som med förbundna ögon, somnambuliskt. Det skall knappt synas, men det måste finnas.

Och nu har alltså Bengt Ohlssons ljus fallit på två ynglingar, Arvid, 14 år gammal, och Ragnar, 17. Deras vägar korsas efter en tredjedel av dagens 460-sidiga roman, ”De dubbelt så bra”. Samtidigt som deras öden snabbt beseglas. Det är olagligt, vet Ragnar, det de gör med varandra. Två ensamma unga människor finner i den andre något de tidigare bara drömt om: riktig kamratskap, vänskap. Det är en tämligen omedelbar förälskelse och den skall, förädlad till kärlek, vara romanen ut.

Bägge befinner de sig en smula utanför den föreställda gemenskapen. Inte som ett rent faktum, men som två parallella känslor. När läsaren möter Arvid är han inhyst hos en farbror med familj i Värmland. Han väntar på pappa och blir sexuellt utnyttjad av pappans bror. Ragnar bor i Härnösand, i stadsvilla med mor och doktorn och hanterar underläget medelst militära övningar. Arvid är moderlös, Ragnar faderlös. Tiden är turbulent. Kravaller runtom i Sverige, Lenins segrar i Ryssland. Ragnar vill strida för de vita mot de röda i Finland. Och det kommer han att göra med löjtnant Reuterswärd och en soldat Mörner vid sin sida – namnen tyder på författarens historiekunskap.

Själv är Ragnar en idealist som likt dagens sverigedemokrater – eller rentav representanter för Nordiska Motståndsrörelsen – tror att han gör det enda rätta: räddar grannlandet från bolsjevismen. Han förlorar sin hörsel under en kulsprutekrevad i Tammerfors, men han glömmer aldrig Arvid, den yngre som senare i romanen blir den äldre och omhändertagande. Från krigets efterdyningar tar romanen ett tidshopp till 1931 och de annalkande händelserna i Ådalen.

Strejkbrytare är de, svartfötter, skabbråttor. De vill bara arbeta, men stämplas – skammen gör att de också, på någorlunda goda grunder, räds innebörden och konsekvensen av begreppet ”homofilerna”. Medan Arvid saknar lillasyster Elina, kvar där nere i Värmland, så drömmer Ragnar om att enas med släkten kring Viktor Rydbergs ”Tomten”. Det går åt helskotta. Dessa två intelligenta enslingar har när allt kommer omkring troligen bara varandra.

Referat åsido: Bengt Ohlsson har skrivit en lång och långsamt verkande roman som, subtilt psykologiskt och sublimt sociologiskt, hanterar det allra värsta och det allra finaste med varsam hand och öppna sinnen. Hantverkskunnandet löper stilla i öppen dager. Tänk om en mindre förfaren författare hade fått detta stoff i händerna. Tänk om en, säg Björn Ranelid eller Jan Guillou, hade tvingats hantera denna materia. Krigets fasor hade Guillou kanske kunnat hantera, men näppeligen känslorna. Ranelid hade dränkt hela berättelsen i våtfuktiga metaforer och till intet förpliktigande liknelser.

Ohlsson behärskar sitt ämne och material, gestalternas känslor och levnadsvillkor, historier och drömmar, med den borne konstnärens blick för verkligheten och dess falskspel, för det sinnliga. Han behöver inte undervisa läsaren. Slutligen ett exempel på hans prosakonst:

”Jag vill berätta om fläsksmaken och hur den finns i allt vi äter, i kolbullarna och potatisen och till och med i kaffet, eftersom man ofta är flottig om munnen och det feta lägger sig som en hinna längs kanten, och när koppen fylls med hett kaffe smälter hinnan, och fettet lägger sig som en liten sjö ovanpå kaffet och bildar lustiga mönster.”

JAN KARLSSON

Jan KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons