Annons

Berättelsen om pappan på den transamazonska motorvägen når inte riktigt fram

Brasilianske José Henrique Bortoluci blandar sin pappas berättelser från livet som lastbilschaffis med tankar om sin egen klassresa. Recensenten Andrés Stoopendaal uppskattar den historiska kontexten, men tycker att ”Det som är mitt” är för tendentiös.
Recension • Publicerad 23 mars 2024
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Roman

Det som är mitt

Översättning: Örjan Sjögren

Förlag: Norstedts

Debutromanen ”Det som är mitt” blev ett stort genombrott för José Henrique Bortoluci i hans hemland Brasilien och internationellt.
Debutromanen ”Det som är mitt” blev ett stort genombrott för José Henrique Bortoluci i hans hemland Brasilien och internationellt.Foto: Caio Oviedo

På bokfliken till José Henrique Bortolucis debut ”Det som är mitt” läser jag att den är ”inspirerad av och besläktad med verk av Annie Ernaux och Svetlana Aleksijevitj”. Är det kanske inte lite väl anspråksfullt att jämföra denna bok med verk av nobelpristagare? I den kategorin hamnar i alla fall inte den brasilianska sociologen när han intervjuar och skriver om sin far som spenderat mer än halva sitt liv på vägen som lastbilschaufför.

För att inte somna bakom ratten på de oändliga raksträckorna genom skogen tar chaufförerna amfetamin, berättar fadern. Eftersom man kan stöta på rånare är det bäst att vara beväpnad. Vissa historier är bisarra. En kollega till fadern köper vid ett tillfälle en snäll liten dödskalleapa av en smugglare på vägen. Apan är hur lugn som helst till en början, då den bedövats med sprit. När djuret nyktrat till hoppar den på kollegan inne i förarhytten och försöker på alla vis ta sig ut. ”Då tog Manelão fram sin revolver och satte två skott i apan och sen kastade han ut den döda djurkroppen genom fönstret.” Vid ett annat tillfälle möter fadern en utomjording efter att ha förföljts av ett flygande tefat i ett antal mil genom den mörka grönskan.

”Han lägger för mycket krut på att dra ljuset från faderns berättelser med sina egna osjälvständiga resonemang om sin klassresa och dess ”svek”.”
Annons

Faderns berättelser, satta i kursiv stil och troligen ordagrant återgivna, är behållningen med boken. Bortoluci lyckas även placera in studieobjektets livshistoria i en större historisk kontext. Man får lära sig en del om Brasilien – och det är bra.

Mindre bra är att boken är tendentiös. Bortolucis ständiga referenser till i synnerhet franska författare som Annie Ernaux, Didier Eribon och Édouard Louis gör mig misstänksam kring hans syfte. Han lägger för mycket krut på att dra ljuset från faderns berättelser med sina egna osjälvständiga resonemang om sin klassresa och dess ”svek”. Skulle han alltså känna ”skam” över att ha lyckats akademiskt (till skillnad från föräldrarna)? Föräldrarna torde ju vara stolta över honom? Känna att han hedrat dem? Genom att gå på vänsterakademisk autopilot hedrar han i alla fall inte sig själv. Genom att älta frågan om sin rätt att skildra det arbetarklassliv som han inte delar med sin far framstår han som den praktiskt lagda faderns neurotiska motsats. Han förser alltså boken med det som fadern har så svårt för: ”[P]rydnader, utsmyckningar, överdrifter. Onödigt bjäfs.”

Författaren menar i ena stunden att man inte på ett abstrakt sätt ska projicera sina egna idéer och begrepp på de lägre samhällsklasserna, för att det är en försvarsmekanism som gör att man inte behöver inkludera dem på allvar, och i andra stunden är det precis det han själv gör genom bruket av teoretiskt lullull.

”Det som är mitt” av José Henrique Bortoluci
”Det som är mitt” av José Henrique Bortoluci
Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons