Damon Galgut skildrar rotlöst resande i en roman med närmast perfekt komposition

Mycket tidigt i berättelsen dyker ett jag upp och betraktar de båda männen, ser alla detaljer så skarpt som vore det här och nu. Så förstår vi att allt som händer är återberättat flera år senare, men i minnet är det förflutna plågsamt närvarande.

Damon Galguts ”I ett främmande rum” är en berättelse i tre delar, där varje del beskriver en resa och där resenären, Damon, intar olika roller, först följeslagarens, sedan älskarens och sist beskyddarens. Det låter som en utveckling mot allt större mognad och ansvar, ett sådant spår går också att skönja, men Damon är samtidigt oföränderligt utlämnad åt sin egen oro, ensamhet och ouppfyllda längtan.

Det är annorlunda med jaget som minns tillbaka och på en och samma gång känner igen sig själv och ser en främmande människa. Men denna främmande människa är gestaltad med så mycket värme och medlidande att jag som läsare dras in i Damons drömmar och lider med honom när han misslyckas.

Alla Damons resor slutar i katastrof och vägen dit är kantad med goda föresatser. Damon söker ständigt kontakt, men själva platsen reser hinder i hans väg. I det bergiga Lesotho vandrar han bokstavligen längs en avgrund, och när han på nästa resa försöker ta sig över gränser till Zambia, Zimbabwe, Malawi och Tanzania är det just övergångarna som bromsar honom i hans försök att hinna ifatt det ressällskap han vill nå. Skildringen av hur han först inte uppfattar att gränsvakten vill ha en liten muta, och sedan hur klumpigt han beter sig när han försöker rätta till sitt misstag, är både rolig och sorglig, ju mer han anstränger sig för att komma över gränsen desto längre bort försvinner sällskapet och den ”chockerande” vackre unge man han längtar efter.

I den sista delen är Damon i Indien tillsammans med en psykotisk väninna som han tror ska må bättre av en resa till Goa. Men redan på flyget från Sydafrika inser han att det kommer att bli problem, han har varken förstått hur sjuk hon är eller lärt sig något om sig själv av sina tidigare resor. Han ser inte de uppenbara tecken hans äldre jag nu minns smärtsamt klart. Väninnan hamnar på sjukhus i Bangalore efter ett självmordsförsök, han räddar hennes liv, men vänskapen dör.

Damon Galgut debuterade redan som 17-åring 1982. ”I ett främmande rum” kom 2010, men alltså först nu på svenska. Det är en roman med en närmast perfekt komposition som stegvis låter oss följa en ung mans resa ner mot det som är botten i honom. Galgut skriver en känslig prosa som fängslar med närgångna beskrivningar av platser och människor och samtidigt låter läsaren reflektera med vemodig eftertänksamhet.

Niclas Hvals översättning ligger nära originalet men är ändå helt fri från störande anglicismer i meningsbyggnad eller ordval. I stället fångar han fint den mjuka, musikaliska rytm som präglar Galguts stil, och det är de små detaljerna som förvandlar engelskan till svenska. Som i följande stycke där ett utelämnat pronomen, ett inskjutet ”kan” och en bestämd form på ”vinden” gör hela skillnaden:

”Han vet inte varför, men scenen är som en spegel där han kan se sig själv. Inte ansiktet, eller det förflutna, utan vem han är. Han känner en melankoli som är lika mjuk och färglös som vinden, och för första gången sedan han började resa tänker han att han skulle vilja sluta nu. Stanna på ett ställe, aldrig röra sig igen.”

Originalet lyder:

”He doesn’t know why, but this scene is like a mirror in which he sees himself. Not his face, or his past, but who he is. He feels a melancholy so soft and colourless as wind, and for the first time since he started travelling he thinks that he would like to stop. Stay in one place, never move again.”

Och scenen? Damon är återigen på främmande plats, vid foten av en vulkan, där ett nöjesfält breder ut sig och ett Pariserhjul går runt, runt.