Deckarveteranerna Dahl och Moströms nya samarbete är en riktig bladvändare

För de flesta av oss läser svensk kriminallitteratur är Arne Dahl och Jonas Moström väl kända. Båda är framgångsrika och har ett stort antal böcker bakom sig. Själv är jag mest bekant med Dahl, medan Moström har varit en mer sporadisk gäst i läsandet. Dahl tycker om att lägga ut villospår, rör sig gärna i sina karaktärers huvuden, och ställer ofta till det för oss läsare med tvära kast i handlingen. Moström har ett mer jordnära, direkt berättande.

När det gäller ”Skaparen” gissar jag alltså att Dahl är intrigmakaren i paret och Moström berättaren. Det är sannolikt helt uppåt väggarna. ”Skaparen” rubriceras på smutstitelsidan som ”en sannsaga”, i sig en paradox alltså.

Boken handlar om deckarförfattaren Tom Borg som efter sin senaste gigantiska succé med thrillern ”Big Bang Blues” drabbats av skrivkramp. Det enda han på tre år har åstadkommit är en kort scen som utspelar sig på en sexklubb där en miljöminister blir inblandad i ett mord. Just klimat och miljö är något som engagerar Tom Borg. Han driver en framgångsrik Youtube-kanal kring dessa frågor vid sidan av det obefintliga författandet.

På ett signeringsevenemang får Tom Borg kontakt med en kvinna som jobbar på en sexklubb. Han tänker sig kunna göra mer research genom att följa med henne dit, men märkligt nog blir scenen i hans synopsis verklighet. Och där startar en katt-och-råtta-lek med inte bara polisen, utan även en osynlig fiende som verkar kunna styra hans handlingar.

Lager läggs på lager i en berättelse som ständigt ändrar riktning. Vem håller i pjäserna i detta schackspel med Tom Borgs hela liv som insats? Just schackmetaforerna är lite tröttsamma, ointressanta för mig som inte behärskar spelet.

Nu är det ju Arne Dahl och Jonas Moström, båda rutinerade författare som vet hur man gör, som skriver ”Skaparen” om deckarförfattarkollegan Tom Borg. Självklart är det oerhört spännande. En bladvändare för att använda en kliché. Men dubbelt så bra? Njae.

Vi får nog se partnerskapet mer som ett fruktbart samarbete mellan två författare som kanske just nu behöver en arbetskamrat. Och vem som gör vad i detta samarbete är för övrigt helt ointressant, det som räknas är resultatet. Och det är mycket gott. Dessutom kan jag avslöja att det är en bok som väcker allvarliga funderingar om tillståndet i vår samtid.