Drabbande om att leva i ett land utan frihet

Den nyblivna mamman till romanens dotter som växer upp hos sin mormor med partner står för det nya, hon är framtiden i ett land som efter årtionden får sin självständighet när det sovjetiska skeppet sjunker under slutet av 1900-talet, ett skepp utan räddning, fullt av hål och andra brister.

Det är på detta ideologiska vrak som den nyblivna mamman växer upp efter krigsåren, och den ångest som växer sig allt starkare hos henne hör lika mycket ihop med familjens sorg som med Lettlands ofria situation. Så stark är denna hennes ångest att hon en dag bara lämnar sin nyfödda dotter, rädd att hennes amning skulle föra vidare ångesten till dottern. Istället är det mormodern som blir barnets trygga hand och närmsta vuxna.

Så förblir det livet igenom, där mormodern och hennes barn har en nära och vardagligt lugn relation ihop samtidigt som dottern med åren alltmer får bli sin egen mammas mamma.

Så reser vi genom åren och efter misstänksamhet från den röda makten gentemot mammans åsikter ges hon jobb som läkare långt från huvudstaden. Hon uppskattas av sina patienter, fast ensamheten och oron, nej, den går inte över. Och dottern är bäst i sin skolklass, men maktens ögon mot mamman drabbar också henne. Och varför, undrar skolans personal, dricker hon inte mjölk?

”Modersmjölken” är en komplex och oerhört rik roman, och lär vara en av de senaste årens mest omdiskuterade i hemlandet Lettland. Det förstår jag. För här ryms så många frågor om vad en diktatur gör med sitt folk och vad det innebär att växa upp i ett land utan frihet. Och det blir oerhört tydligt hur politik inte är något som sker utanför oss. Politik är kött och blod. Och mjölk.