Édouard Louis skildrar kompromisslöst sin klassresa

Ett stort antal bokläsare världen över följer den unge fransmannen med brinnande engagemang. Med böcker som ”Vem dödade min far” och ”Våldets historia” har han på kort tid blivit stjärnskottet som berättar sitt eget och föräldrarnas öde och därmed tvingar oss att inte blunda för vår tids klassamhälle. Sin generations Annie Ernaux, menar många.

Hans nya bok ”Att förändras...”är en slags del två av succédebuten ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” – och bjuder på helt andra scenarier än tidigare. Här tränger sig tonåringen in i sitt nya liv, fyllt av kulturellt kapital och rika, vackra män. Framför allt rika. För att komma från barndomens utsatthet driver hans inre motor ständigt på, vilket gör honom bildad och lärd, men också blind – redo att svika allt och alla. Louis vågar här skriva om en person som blir mycket svår att tycka om. Sig själv.

Senare formulerar han hela skeendet: ”jag var inkräktare som hade stulit ett liv som inte var mitt.” ”Att förändras: en metod” handlar om en lyckad revansch, men inte om att hitta hem.

Vi följer den unge mannen när han kommit till insikt om att yrket författare kan vara möjligheten bort från den trasiga bakgrunden. ”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till vilket pris som helst.”

Han börjar plocka upp stora författarnamn han aldrig tidigare hört talas om och hos sin bästa vän Elena lär han sig diskutera dem. Han läser, läser och läser, bestämmer sig för att förstå. Och komma vidare. Fixar kontakter och satsar på det omöjliga. Att komma in på Pariselitens skola École Normale Supérieure.

Han lämnar nära vänner, liksom relationer som ställer upp för honom. Men det är som om han måste. ”Döm mig inte” skriver han gång på gång till sin älskade vän när han åker från henne. Nyfiken, men gränslös söker han upp homosexuella män mest för att de är rika. Riktigt, riktigt rika. Han kan varken stanna eller (just då) reflektera över sitt eget beteende. Det hade kvävt honom.

Efter ett dyrt restaurangbesök skriver han till sin far: ”Gapet mellan mitt och ditt liv tolkade jag då ännu inte som ett tecken på orättvisor eller på klassamhällets våld, utan bara som ett tecken på att jag var ämnad för ett rikare och mer fullödigt liv.”

Om man jämför denna fortsättning med debuten, så var den förra skriven som vore språket utskuret i trä. Varje ord urkarvat. I ”Att förändras” rinner det i stället fram, ostoppbart. Därmed känns den inte fullt så intensiv – det vore närmast omöjligt – men däremot minst lika kompromisslös. Louis ser sig inte som en av de författare som har sin drivkraft i kärleken till språket. ”Jag är inte som de. Jag skrev för att finnas till”. Jag läser boken i ett enda sträck, djupt fascinerad.