En poesidebut som får en att vakna ur dvalan
Jag tänker bli äcklig
Författare: Ali Alonzo
Förlag: Norstedts
Inre angelägenheter och det totala mörker som sänkt sig över den yttre världen har under ett par månader bedövat min hjärna. Som om den fått botox i sig. Jag är i åldern då botox ska in i fejset, inte hjärnan, det blev fel. Men det visade sig finnas motgift mot nervgiftet i hjärnan. Det var droppar av Ali Alonzos poesi. Som ett livselixir mitt i januari.
Kanske är jag bara en helt vanlig vampyrkärring, men jag har alltid relaterat till poetiskt intresserade unga män: Easy-E, Harmony Korine, Yung Lean och Bis från Harlem Spartans. Det är väl energin jag vill åt. Ali Alonzos debut består fragment, idéer, scener, samtidsmarkörer, bilder, tolkningar och de läggs fram både halsbrytande, knivskarpt, jäktat och samtidigt nästan lojt. Visst, adjektiv man absolut förväntar sig i en recension av en ”ung poet”.
Men det finns mer här, eviga teman som får energin att liksom knöka ner sig lite djupare. Mamma, åka tåg, döden, barnen. Spralligheten, fast med ett tungt lod fäst runt ankeln. Lodet sjunker, meningarna lägger sig till rätta, det bottnar i något. Jag har aldrig tänkt på olja, nu tänker jag på olja flera gånger om dagen. Alonzos poesi är öppen, den leder vidare, blir mer än vad orden uttrycker. Som om gud finns. Som om ytterligare några förlamande spärrar i huvudet just brast.
När jag läst färdigt får jag veta att Friends arena ska döpas om, eftersom en alldeles för rik norrman hade 100 miljoner som låg och skräpade. Ett förslag: vi döper den till Ali Alonzo arena, även om han känns som en bajare, och miljonerna kan gå till dikter. Så fri är min hjärna nu. (Och det vore mindre äckligt, vad beträffar arenan.)
