Annons
Kultur

En tragedi i tystnadens rike

Ilya Kaminsky har skapat en diktsamling som både hänför och djupnar. Det tycker recensenten Ingrid Elam.
Bokrecension • Publicerad 4 september 2021 • Uppdaterad 6 september 2021
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Ilya Kaminskys diktsamling hänför och djupnar efterhand.
Ilya Kaminskys diktsamling hänför och djupnar efterhand.Foto: Cybelle Knowles
Lyrik

De dövas republik

Författare: Ilya Kaminsky

Översättning: Lars Gustaf Andersson

Förlag: Rámus

Första meningen: Vi levde lyckligt under kriget

Över staden Vasenka härskar en militärdiktatur, folksamlingar är förbjudna, men när det unga paret Sonja och Alfonso spelar dockteater på torget strömmar åskådarna ändå till. Tills soldaterna kommer, då skingras folket igen, alla utom en liten döv pojke som fortsätter att skratta åt dockornas slapstickkonster. Han hör inte sergeantens order och när han skjuts till döds blir alla i staden döva.

Scenen inleder Ilya Kaminskys ”De dövas republik”, en diktsamling uppbyggd som ett oratorium, ett stycke för kör, solister och reciterad text. Rollistan rymmer förutom Sonja, Alfonso och den döve pojken invånare i staden och dockteaterdirektören Mamma Galja.

Annons

I första akten har Alfonso ordet, han återger vad som händer, så flyr han med andan i halsen:

”Jag springer etc. på händer och fötter bakom

min gravida hustru etc. nedför Vasenkagatan springer jag det

tar bara fem minuter etc. att göra någon till man.”

Den döde pojken ligger kvar på torget, folk samlas runt honom, skyddar honom mot soldaterna. Sonja håller upp en skylt med texten ”Folket kan inte höra”, dövheten är en motståndshandling.

Så skiftar stämningen, Alfonso minns när han och Sonja var nygifta, hur hon klev ur duschen och doftade citrusschampo, som bin:

”Jag vet ingenting om dig – förutom fräknarna strödda över dina axlar!

Vilket får mig att känna mig så upphetsande

ensam.

Jag står på jorden i min pyjamas”

Annons

Så variationsrikt är Kaminskys uttryck, det rör sig från rak berättelse till hektisk monolog till skir poesi där fräknarna välver sig som en stjärnhimmel över den ensamme på marken. Och Lars Gustaf Anderssons tolkning gör originalet rättvisa, växlar som det mellan talspråk och bilder som är oväntade och därför öppnar ögonen: den döda pojken ligger som ett gem på marken, mamma Galjas bröstvårtor syns som gevärskulor i hennes generösa urringning; ”vi” invånare försöker låta bli att stirra på dem.

Sonjas och Alfonsos kärlekssaga slutar tragiskt, liksom mamma Galjas till en början framgångsrika motståndskamp. Dövheten räddar inte staden. Att vara ohörsam innebär att inte lyda, men att göra sig döv för omvärlden är också att skydda sig själv och inte höra andras rop på hjälp. Denna dövhetens dubbelhet varieras genom dikterna, ”på dessa gator är dövheten vår enda barrikad” säger invånarna utan att förtydliga om de med barrikad menar gömställe eller plats för kamp.

”Ilya Kaminsky är själv döv efter en felbehandlad påssjuka i barndomen och det syns i hans poesi.”

Vasenka är en stad vars namn klingar östeuropeiskt, men den liknar alla andra platser där krig och förtryck tvingar fram olika försvarsstrategier och skapar språk som makten inte kan tolka. Boken är illustrerad med händer som tecknar dövstumspråk och dockteaterns ordlösa uttryck är lätta att tolka för den invigde: var gång någon arresteras eller dödas hängs en docka på offrets dörr, som en påminnelse om den som en gång levde där.

Ilya Kaminsky är själv döv efter en felbehandlad påssjuka i barndomen och det syns i hans poesi. Känslor uttrycks utan ord, med kroppen: förakt spottas fram, kärlek är att få in ett litet barn i sin pyjamas, händer talar, dockor vajar sorgset i vinden. ”De döva tror inte på tystnaden. Tystnaden har uppfunnits av de hörande”, meddelar författaren kort i en anmärkning allra sist i boken Han varierar den tanken på olika vis, i de dövas republik finns många sätt att förstå och tala om tillvaron utan att höra, det är bara gud som är stum inför det mänskliga lidandet, men tystnaden är ”något av himlen inom oss”.

En människa är ”tystnaden mellan två bombräder” och tystnaden är ”något av himlen inom oss”.

En noggrann läsning avslöjar också hur genomkomponerad diktsamlingen är, hur detaljer smygs in som skapar samband mellan världar: det doftande håret i en av de första dikterna återkommer i den sista dikten där en ung svart pojke ”i ett fredligt land” går för att köpa schampo och basilika, men blir skjuten av polisen. Hans kropp ligger kvar på gatan i timmar, som den döve pojken, omgiven av stumma åskådare.

Det är en diktsamling som genast hänför och djupnar efterhand, den börjar som förrädiskt enkel dockteaterföreställning bara för att förvandlas till tragedi: språket är lekfullt, gestalterna intagande men slutet kan aldrig bli gott. Och vad tystnad är kommer jag att grubbla länge över.

Fakta

Ilya Kaminsky

Ilya Kaminsky föddes 1977 i Odessa i dåvarande Sovjetunionen. Hans familj utsattes för antisemitisk förföljelse och fick 1993 asyl i USA. Där debuterade Kaminsky 2004 med diktsamlingen ”Dancing in Odessa”, som blev mångfaldigt prisbelönt. Sedan dess har Kaminsky arbetat som redaktör och introduktör av andras poesi. ”De dövas republik” är hans andra diktsamling; den utkom 2019 och har översatts till många språk.

Ilya Kaminsky
Ilya Kaminsky
Ingrid ElamSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons