Filmrecension: Ny tid, gamla pengar

Den brittiska överklassen och de tillrättalagda fantasierna om imperiets storhetstid slutar aldrig att fascinera. Gamla pengar, klassiskt mode och servilt tjänstefolk verkar vara en så stor dröm för så många att "Downton Abbey" har blivit ett av världens mest populära kostymdramer.

Den "nya eran" är 1928, och filmen tecknar övergången från stum- till pratfilm. "Downton Abbeys" kännetecken är som bekant att låta små dramer utspela sig mot en fond av stora historiska händelser. Den här gången har Lady Mary tagit över som husets överhuvud och hon insisterar på att cashen måste in för att laga det läckande taket. Efter vissa protester om att skådespelare är dekadent slödder tillåts godset i Yorkshire till slut bli inspelningsplats.

Trots den ansträngda (?) ekonomin finns det pengar för resten av familjen (plus butler) för att resa till södra Frankrike med ett fartyg i första klass. Målet med parallellhandlingen är att undersöka en lyxvilla som den allt skruttigare grevinnan Violet Crawley ärvt av en fransos som hon träffade i sin ungdom.

Men egentligen är äventyret bara en ursäkt för att förflytta familjen till ytterligare en miljö med elegant överflöd. Och det fungerar rätt bra tack vare arkitekturen, champagneglasen och palmerna. Vad familjen pratade om på resan är däremot svårt att dra sig till minnes.

Hemma i Downton flörtar Lady Mary lite med regissören, men försöker mest hålla ihop godset för filminspelningen. Den kompliceras en smula då ljudet till filmen "The gambler" måste dubbas. Filmens stjärnskådespelare har en så störig röst att Lady Mary själv rekryteras för uppdraget.

Det är inte direkt höga insatser i "En ny era". Ingen är otrogen, börjar slåss eller tappar humöret mer än vad som är klädsamt. Det är alltså inte särskilt spännande, men sött och slinker ned lika lätt som en efterrätt. "Downton Abbey: En ny era" erbjuder en bekväm låtsasplats att vila på ett par timmar där man kan glömma den riktiga världen.