Filmrecension: Samma gamla vanliga Bamse

Det finns gott om uppföljare i barnfilmsutbudet på bio: ”Baby-bossen 2”, ”Croodarna 2” och ”Familjen Adams 2” fajtas just nu om familjepubliken, tillsammans med nytolkningar av välkända berättelser som ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Clifford den stora röda hunden”.

Det är ett fenomen som återspeglas i vuxenutbudet, där originalhistorier länge har haft svårt att hävda sig mot Marvelmyller och tv-spinoffer. Om publiken inte redan är välbekant med figurerna och världen som de befinner sig i – via böcker, tv-serier eller tv-spel – så fruktar filmbolaget att filmen ska bli för svårsåld.

Det är ett av skälen till att jag inte riktigt förmår glädjas åt ännu en Bamsefilm på repertoaren. ”Bamse och vulkanön” är den fjärde Bamsefilmen på nio år, och figurerna har 55 år på nacken.

Den här gången reser Bamse, Lille Skutt och Skalman till Nordpolen för att hitta den försvunna forskaren (och Skalmans gamla flamma) Beanka. I hasorna har de tjuven Kattja, som hoppas lägga beslag på belöningen, och snart förvandlas uppdraget till en kamp om att hinna först.

Det är absolut inte dåligt – stundtals blir det både vackert och riktigt spännande för vilken tre-till sjuåring som helst. Men det är inte heller det minsta nytt, överraskande eller utmanande. Det är samma gamla mat- och sovklocka som ringer vid precis fel tillfälle, samma drama när dunderhonungen tappas bort, samma Lille Skutt-neuroser och Bamse-duktigheter.

Och kanske är det precis detta som efterfrågas när barnfamiljerna väljer biofilm i julhelgen – svensk kvalitetsanimation utan skrän och skrik, med röster av omtyckta skådespelare och med fokus på snällhet och förnuft. Men jag kan inte låta bli att hett önska mig en helt ny berättelse, helt nya figurer och miljöer, med ett språk och en ton som får oss att vakna upp ur julbordskoman och spetsa öronen.

Eller om nu det välbekanta är så viktigt, varför inte göra påkostad långfilm av Emma Adbåges prilliga, påhittiga – och populära – barnboksvärldar? Sura, egensinniga Leni i ”Leni är ett sockerhjärta”, skarpsynta Mickan i ”Jag är jag” eller skolgårdsrebellerna i Augustbelönade ”Gropen” verkar vara mycket roligare sällskap än genompräktige Bamse.