Göran Fristorp sjunger Edfelt
Fristorp, bosatt i Skillinge när han inte finns i Norge eller Thailand, envisas med att verka i en genre som ju inte finns längre: den svenska konstvisan. På sitt nya album har Fristorp återläst Edfelt och tonsatt tio dikter ur olika samlingar. Det kan inte ha varit helt lätt.
Johannes Edfelt var en av de sista svenska poeter som diktade á la den bästa sångpoet: noga valda ord, rim förstås, exakt rytm och melodier inbyggda i orden. Poesin sjunger redan i sig själv. En tonsättare måste både fånga upp diktens melodi och addera sin egen personlighet, precis lagom mycket. Vilket Göran Fristorp lyckats med till, låt säga, 98-99 procent. Några gånger dubbelsjungs en vokal men – äsch! – varför muttra för det.
Fristorp sjunger med sin vackraste röst och textar föredömligt. Han får Edfelts blandning av ålderdomliga ord och modernistiskt tänkande att fungera än idag och som visor. De motsättningar som finns i dikterna – till exempel ”Stund – en dag” (från kärlek till hat), ”I förbigående” (politik/religion) och ”Ett barn blev mött av våren” (barnets förhoppning/åldrandets underförstådda vetskap) – blir dubbelbelysta.
Göran Fristorp spelar även klassiskt skolat, ja, virtuost, på sin gitarr. Och jag tror också det hörs några jazziga improvisationer? Han åtföljs av Curt Erik Holmquist, piano, Arild Andersen, kontrabas, och Kenneth Ekornes, slagverk.
