Greiders poesi är en andning vid dödsrikets kant

Nu, trettio år efteråt kommer berättelsen om hans pågående svåra cancerbehandling. Och utifrån den, vad livet är. ”Barndomsbrunnen – en historia om sjukdom och minne i brutna rader”.

Göran Greider är mer mångsidig och energisk än de flesta: polemiker, krönikör, ledarskribent, chefredaktör debatterande i alla fora. Samtidigt skriver han böcker om Dan Andersson, Rudolf Meidner eller sin egen trädgård. Och sin egen poesi. Alltid reflekterande.

Men i sin nya bok på ett annorlunda, personligt och mer stilla sätt: Mitt i livet eller i slutet av livet? Märkt av sin sjukdom är nedtecknandet av livssituationen ödmjuk, pendlande dialektisk, då och då ”behagligt” uppgiven, ibland sylvass.

Vi har senaste året nåtts av flera författares berättelser kring cancer och därmed det annars ofta nedtystade gnisslandet av döden. Hur kampen för vår överlevnad pågår så att kropp och själ inte längre upplevs som ett, hur världen – beskrivet av Susan Sontag – plötsligt består av två kategorier människor: de friska respektive de sjuka.

I Göran Greiders fall är historien om diagnos, sjukdom, behandling och öde lika mycket en berättelse om Greiders Sverige. Inåtvänt, men långt ifrån apolitiskt. Han skriver om Sverige som sitt barndomsland, Sverige som sina bröders, sina far- och farföräldrars land. I ”brutna rader” går han tillbaka i sin släkthistoria kring Vingåker, samtidigt som han skildrar ett land där sjukvården – trots individualiserade högervindar — än idag (som sista utpost?) utgör vårt samhällsfundament av solidaritet. Fylld av ännu hjälpsamma, oegennyttiga människor. Jag har nyss mött dem jag med. Det kan inge hopp att faktiskt tvingas lita till andra. Att vara långt ner, men ändå höra ihop. Men till skillnad från ofta tidigare ger Greider oss inga tvärsäkerheter, bara bilder av sig själv i sin svaghet.

/---/

Döden bryter in i livet som ett simpelt strömavbrott

och man springer med ficklampor i mörkret

När strömmen kommer tillbaka gör den det som ett

epileptiskt anfall

i vardagsrum, farstu, kök och badrum

och då återställs allting men bara skenbart

ty till varje ting och ansikte har fogats en osynlig aura

Själen din ditt sällskap, kroppen din slitna resväska

Jag går förundrad in i mitt sextioandra år

Den genom decennierna energiskt besatta författarens liv stannar upp. Vilket får minnen att rinna tillbaka in. Från sjukhussängen kan han klarare än tidigare se tillbaka på sin egen ungdoms och andras minnen från Vingåker. Industriorten. 60-talets lagar, regler, självförtroenden som brister, en ort som dör. Greider är en av få stolta arbetarförfattare anno 2021.

I mer än trettio år har jag skrivit mot tidsandan

Jag har klarat det tack vare att jag haft

En barndom som mentor /---/

Nostalgiskt inleder han varje kapitel med ett par rader ur barndomens ”livsavgörande viktiga” rocklåtar, de från Suzi Quatro till Led Zeppelin, från Lou Reed till Slade. Som ville han visa på kraften i det ”låga”, i det ”folkliga” lite som för att reta högtravande kritiker. Dåtidens brittisk-amerikanska invasion präglade också vårt liv!

Greider bär annars utan tvekan på en svensk tradition, just nu i skugga. Poetisk arbetarlitteratur. 50/60-talets Stig Carlson, en Göran Palm, ordrik och flödande, en proletär Göran Sonnevi lika flödande, lika solidarisk mot världen. Men med ”Barndomsbrunnen” formas Greiders stil och språk till något helt eget. En sårbar kraft tillvriden av situationen, en andning vid dödsrikets kant.

Debattören har alltid trott på den raka kommunikationen, men hans enkla poesi gör att den (till skillnad från en del förlagor) inte alltid känts bearbetad, inte alltid hittat sin eftertänksamma efterklang. Men här, i den utlämnande balansgången mellan livet, — uppstöttat av piller och slangar — och icke-livets tomhet, brinner så hans text klar. Tydligare, didaktisk, mer smärtsam och livsnödvändig. Vilket gör ”Barndomsbrunnen” till hans främsta diktverk.