Gripande och och känsligt om mellansystern som balanserar på gränsen till vuxenlivet
Skönlitteraturen har en unik förmåga att beskriva skeenden inifrån. Den är också särskilt bra på att gestalta hur förändring, eller utveckling, upplevs. Med rätt författare kan läsaren bjudas in i världar som vi inte hade en aning om. Till exempel kan vi, som i Nina Pascoals roman ”Vi röstar om vi saknar mamma”, få se livet ur en tolvårig mellansysters perspektiv. Hon lyckas nämligen där väldigt bra med att visa tillvaron så som den ter sig för Kornelia, en flicka som står och vacklar på den alldeles för tidigt dragna gränsen vid barndomens slut.
Vi röstar om vi saknar mamma
Författare: Nina Pascoal
Förlag: Albert Bonniers
Den yttre historien är ganska enkel. En familj med mamma och tre döttrar är på semester. Det blir förstås sol, bad och god mat. Inget konstigt med det. Men så är det heller inte på det yttre planet som romanen egentligen utspelar sig. Allt betraktas genom Kornelias blick. Hon ser sin mamma som har stora problem med att leva upp till sin roll. Istället verkar mamman vilja fly bort från den roll hon har fångats i. Och så ser hon sin några år äldre och brådmogna syster som tidigt begett sig iväg till vuxenvärldens olika sätt att söka tröst och trygghet. Ett bekräftelsesökande som leder till festande och sex.
Kornelia är den ansvarstagande och duktiga mellansystern som tvingas ta ett för stort ansvar i familjen. Det är ofta hon som får ta hand om den yngsta systern. Liksom hon ofta håller tyst, sköter sig som hon ska, är duktig och omtyckt i skolan och så vidare. En duktig flicka helt enkelt. Men allt det där ordentliga gör hon samtidigt som en eld inom henne pyr. För även hon vill bli den snygga och hett åtrådda tonåring som hon tycker sig se i den äldre systern. All hennes längtan kommer till uttryck under familjesemestern.
”Den språkliga sensibilitet som Nina Pascoal visar prov på imponerar.”
Nina Pascoal lyckas mycket bra med att gestalta gränstillvaron där Kornelia å ena sidan skådar med barnets blick och talar med barnets ord, och å andra sidan provar de vuxnas ord och blick i förhoppning om att förstå sig själv och livet bättre. Gränsen hon står vid synliggörs ofta genom språket. Den språkliga sensibilitet som Nina Pascoal visar prov på imponerar. Genom sensibiliteten levandegörs Kornelias inre på ett mycket gripande och trovärdigt vis. Och därför är romanen heller inte så beroende av yttre händelser. Eftersom författaren med hjälp av de språkliga nyanserna lyckas fånga den stora dramatik som det innebär att stå vid barndomens yttre gräns.
Under läsningen av ”Vi röstar om vi saknar mamma” associerade jag hela tiden till en annan svensk språkmästare. Närmare bestämt Eyvind Johnson och hur han i ”Romanen om Olof” genom just en språklig sensibilitet lyckas fånga en pojkes väg ut ur barndomen. Det är förstås mycket som skiljer de båda verken åt, men det är något med lyhördheten och tonen i dem som ändå gör att de liknar varandra. En sak som skiljer romanerna åt är förstås pojke-flicka. Och det är bra. För efter att i århundraden ha fått läsa om hur pojkar blir män är det hög tid att vi får läsa mer om och bättre förstå hur flickor blir kvinnor.
