Hon reste in i familjens nazistiska historia

Julie Lindahl funderar över sitt framträdande på Kristianstad Bokfestival när jag ringer. Och har insett att årets tema ”Genom dina ögon” är väldigt relevant för hennes bok och ämne.

– Om du kan se en situation eller en annan människa genom den personens ögon, då har du kommit långt för att minska fördomar. Berättelser blir på det viset ett sätt att motverka extremism, säger hon och vårt samtal ringlar vidare om hur vi kan lära oss av historiens våld och övergrepp för att se till att det inte upprepas och istället arbeta för ett hållbart samhälle, såväl för människor som miljö.

Det är också vad hennes bok ”Pendeln” från i våras handlar om. På ett plan. På det mer konkreta planet är ämnet just det som är bokens undertitel: ”Ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna”.

Julie Lindahl föds 1967 i Sydamerika, men är bara några år när hennes familj väljer att flytta tillbaka till det Europa som de lämnade 1960. Idag lever hon i trakterna kring Stockholm, men det är runt om i världen hon kommer att växa upp, men mestadels i Asien och Australien.

Tidigt märker Julie Lindahl att det finns hemligheter inom familjen som förtigs. Ämnen som inte får beröras. När hon trots detta frågar sin far – aldrig sin mor – förbjöd han henne att fortsätta ställa dessa frågor ända fram tills att hon var 21 år. Dörren bakåt ska hållas stängd. Som vuxen, och själv förälder, bestämmer hon sig för att inte längre lyda. Hon öppnar dörren och ger sig iväg. Ut ur det som sågs som trygghet och bakåt i tiden. För att åtminstone ta hand om den skammen som hon kände, en skam som skulle kunna skada även andra människor, som hennes egna barn.

Det är den resan som hon skriver om i ”Pendeln”. Huvudsyftet är att ta fram så mycket kunskap och så många historier som möjligt om sina morföräldrars liv och handlingar. Båda var nazister, men hur aktiva var dom, vad gjorde dom, var levde dom...?

Fram växer en mörk historia om främst hennes SS-anslutna morfar, med allt från mord och våld till fördomar och övertagande av mark och byggnader. Men även nazismens utbredning och nätverk framstår allt tydligare.

Julie Lindahls resa in i historien blir dubbel, dels besöker hon de platser där hennes morföräldrar bodde och verkade under naziståren, dels söker hon information i olika arkiv. I båda fallen möter hon människor. En del minns och berättar, andra hjälper henne att hitta vidare. Oavsett vem, alla ger henne nya insikter.

– Många av överlevarna bland krigets offer har vittnat, men bland förövarna, eller deras barn och barnbarn, är det få som har berättat sin historia. Att jag började ta reda på mer om min morfar och mormor var för min egen personliga del, inte för att skriva om det i en bok, säger hon och fortsätter.

– Jag ändrade mig när jag deltog i ett arrangemang i Stockholm där ämnet var om fascismen i dagens Europa. Det var valveckan 2014, och jag trodde knappt någon skulle komma en sådan pressad vecka. Jag hade fel. Lokalen blev full och engagemanget var stort, med både frågor och stor oro. Då förstod jag att det jag höll på med inte bara handlade om mig, utan att det handlade om människans gemensamma våldsamma arv som vi måste erkänna och lära oss av om vi vill besegra det.

I sex år höll hennes efterforskningar på, och resultat har på olika vis påverkat henne stort. Hon fann bland annat sin morbror och hans familj i Paraguay, men några andra i släkten valde att bryta kontakten med henne.

– Jag har valt att inte skriva särskilt mycket om min mamma i boken, men jag har stor sympati för henne och hoppas att hon någon gång ska landa i en sorts frid. Ska man kunna gå vidare krävs det dock att man, oavsett vad det handlar om, vågar se och göra upp med sitt förflutna.

Det här gäller både individer, grupper och nationer. Och det är bland annat därför, menar Lindahl, som Brasilien har kunnat välja en president som Bolsonaro. Landet har aldrig gjort upp med sitt eget våldsamma förflutna i form av militärregimer som var ideologiskt likasinnade som de nazister som flydde dit efter andra världskriget. Trump? Slaveriets historia och USA:s rasistiska förflutna har ännu inte bearbetats offentligt på nationell nivå. Enligt Lindahl.

Tyskland är hon däremot inte lika orolig för, eftersom hon anser att landet på ett aktivt sätt har tagit itu med nazismen.

– Den västra delen av Tyskland är jag inte lika orolig för men jag måste tillägga att det finns en fara i de östra delstaterna där man, liksom andra delar av Östeuropa som befann sig bakom järnmuren, inte har kunnat bearbeta sitt totalitära förflutna tillräckligt. På familjenivå ser det dock annorlunda ut, där är det mer ovanligt att den egna mörka historien lyfts fram, diskuterats och lett till avståndstagande.

– I familjer, eller små byar, är det som om allt kommer för nära. Frågorna blir för personliga. Och det är svårt att veta hur man ska agera och reagera över det som kommer fram. Räcker det med att be om ursäkt och känna skam? Jag tror inte det. Skam, om den inte får möjlighet att förvandlas till något mer positivt, leder till ilska som i förlängningen ökar risken för nytt våld.

Så vad krävs?

– Ansvar. Vi måste hitta en förvandlingsdynamik som gör att vi lär oss av historien och känner ansvar för att aldrig göra något liknande igen.

Du är barnbarn till två nazister, varför gjorde inte redan deras barn upp med dem?

– En del barn gjorde det, framförallt i slutet av 60-talet. Som barn vill du älska dina föräldrar, men när du förstår att dom gjort något fruktansvärt, hur gör du då? Det är ett stort problem givetvis. Det är som att vara barn till en massmördare.

Din morfar dog under 70-talet men din mormor blev över 100 år och har en stor roll i din berättelse. Bland annat besöker du henne flera gånger. Hur tänkte du i skildringen av henne?

– För mig är det viktigt att alla människor får vara människor, och inte reduceras och förenklas. Om vi börjar se extremister som monster, då kommer vi aldrig att förstå hur dom kunde få dessa åsikter eller göra så fruktansvärda handlingar. Därför var det viktigt för mig att skildra min mormor som den komplexa människa hon var, inte bara lyfta fram hennes nazistiska åsikter.

– Ändå, fortsätter hon, fanns det väldigt mycket om min mormor som jag inte fick plats med, så det är faktiskt vad jag gör nu. Skriver på min nästa bok, som handlar om en person som min mormor men också om kvinnorna och deras roll under nazismen. Oftast är det de nazistiska männen det handlar om, men eftersom kvinnorna höll i barnens uppfostran var deras roll oerhört viktig. Även för senare generationer.

Du nämnde Bolsonaro och Trump, det finns idag fler exempel på ledare vars främsta drag inte är att lyssna, resonera och se långsiktigt. Är demokratin hotad?

– Min mormors generation var inte van vid demokrati, därför kunde ett öppet anti-demokratiskt parti som NSDAP med en ledare som Hitler väljas under 30-talet. Det finns idag ett hot mot demokratin och vårt system för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Samtidigt är våra förväntningar annorlunda än i mina morföräldrars tid. Vi har mycket mer erfarenhet av demokrati och en uppfattning om mänskliga rättigheter som de saknade, åtminstone i stora delar av västvärlden. Det är ingen slump att hotet kommer i en brytningstid, precis som i mina morföräldrars tid. Denna gång handlar den om klimatförändring och en ny teknisk utveckling som går fortare än någonsin.

Brytningstid, vad menar du?

– Det som krävs nu är ledare som lyckas hålla ihop sina länder och sina medborgare, inte splittra samtidigt som man ökar ett samarbete, som bygger på gemensamma värderingar, med andra länder. Med tanke på hur en del av dagens ledare agerar ser det väldigt allvarligt ut, men när det gäller världens utveckling så har dessa ledare paradoxalt nog vaknat till liv av en enormt global kraft för demokrati, alla människors lika värde och miljötänk. Den stora faran just nu är att det kan gå väldigt illa, med stora konsekvenser för både natur och människor, om den kraften inte lyckas välja fram bättre ledare.

Jag förstår inte riktigt?

– Två saker har jag lärt mig under senare år. Att inte bli rädd – för känner du rädsla är kampen redan förlorad – och att vi måste stå tillsammans.