Ida Norinder: Ida Norinder: ”Jag har lärt mig att gilla att läsa om dinosaurier”

”Alla barn har en dinosauriefas”, hävdar min svärmor – som är dagmamma – bestämt.

”Nä, inte vårt”, har jag hävdat lika bestämt och glatt mig åt att jag inte behöver lära mig alla de där konstiga namnen.

Fram tills nu. För nu börjar plötsligt dinosaurierna dyka upp här hemma. Och eftersom jag med tiden har lärt mig att det bästa sättet att få snart femåringen att vilja läsa är att hitta böcker som handlar om det nuvarande största intresset så läser vi nu om dinosaurier. Främst en bok. Eller, bara en bok, om jag ska vara petig. Nämligen Sarah Sheppards senaste ”(Hjälp det är...) Dinosaurier överallt”.

Efter att ha läst den sisådär 775 gånger, eller något sådant, måste jag erkänna att jag faktiskt har lärt mig en hel del. Jag kan fortfarande inte uttala namnen – hur sjutton gör man det egentligen? – men det leder till lika många skratt varje kväll, från barnets sida. Men nu vet jag åtminstone att en protoceratops var medlem i horngänget, en stygimoloch hade en inbyggd ”hjälm” av ben som den kan stångas med och att microraptor var en liten liten köttätare. Och jag har lärt mig att gilla att läsa om dinosaurier.

Ärligt talat kanske det hade funnits en sisådär tusen andra grejer jag hellre läst om än just dinosaurier. Men jag vill läsa för honom på kvällarna och då får jag finna mig i att det är läsningen som är det viktigaste, inte vad böckerna handlar om eller hur bra jag tycker att de är. Nu tycker jag visserligen att Sarah Sheppard berättar fantastiskt bra om dinosaurierna, men rent fördomsfullt hade jag gått miste om det om jag valt böcker utifrån vad jag tyckt var intressant.

Kanske tilltalar ”Dinosaurier överallt” mig lite extra för att det egentligen inte är dinosaurierna som är huvudpersoner i boken. I stället är det den lilla, tio centimeter långa råttliknande zalambdalestesen som berättar historien – och som kämpar för att överleva i en tid när dinosaurierna styrde världen. Men, som vi vet, det blev zalambdalesterna och deras släktingar däggdjuren som ”vann” och tog sig vidare in i framtiden.

Sedan jag blev mamma har jag alltså – tack vare olika böcker – lärt mig en massa saker jag förmodligen aldrig hade lärt mig annars. Jag kan numera se skillnad på en hjullastare och en grävmaskin, och jag ropar ”kolla, det kommer en stegbil utanför fönstret!” i stället för det mer generella ”brandbil”. Men det har också inneburit att jag har fått en massa, massa mysiga lässtunder tillsammans med min lille motvillige läsare. Och då spelar det egentligen ingen roll alls om vi läser Astrid Lindgren eller om dinosaurier och hjullastare. All läsning är bra läsning.