Inspirerande samtal med systrarna ger kraft och visar på orättvisorna

Här möter vi Anna, författare och tvåbarnsmamma som dricker vin på balkongen i Gävle, arrangerar anarkistkvällar och drömmer om att hitta kärleken.

Berättelsen löper längs två parallella spår. För det första: männen. Här passerar Annas kärleksförbindelser revy, från den första pojkvännen i sjuan via äktenskapet med ”barnens pappa” till de många potentiella partners som faller ur Tinders algoritm – Hundmannen, Biologimannen, Biblioteksmannen, den Nya, med flera.

Alla har de något Anna söker – kunskap, energi, en politisk övertygelse, en varm famn. Men ingen har det som krävs för att kärleken ska bli beständig. Männen hon möter är för självupptagna, för oengagerade, för fåfänga eller för trasiga. Och Anna själv är för krävande, för kåt, för ledsen och för full. Det hinner bli många män, och ännu fler glas vin, innan boken är slut.

För det andra: skrivandet, förlöst av alkoholen och inspirerat av Systrarna, som kommer till Anna när hon behöver det som mest. På sin balkong samtalar hon med föregångare som Sonja Åkesson, Sara Lidman, Kathy Acker och Frida Kahlo om liv och skapande, kärlek och politik. De svär över männen och tidsandan, super och delar med sig av sina dyrköpta livsvisdomar.

”Kalla aldrig livshunger för självdestruktivitet”, förmanar romanens Sara Lidman. Men orden ”Lev! Skriv!” får Anna skickade till sig i ett brev från verklighetens Sara, tillsammans med ett lagom kritiskt omdöme om hennes första publicerade novell.

Alltså: En medelålders författare med trassligt kärleksliv och osunda alkoholvanor söker kraft och inspiration hos kvinnliga ikoner som träder fram och levererar sina sanningar med lika delar idealism och cynism för att sedan försvinna ifrån scenen. Det låter som manuset till en riktigt usel Hollywoodfilm med branschens alla grand old ladies i rollistan.

Att denna bok ens är möjlig att skriva framstår för mig som något av en gåta. Och att den visar sig vara en ovanligt lyskraftig roman måste bryta mot något slags naturlag. Hur kan en så romantiskt klyschig och på en gång pedagogiskt tillrättalagd idé resultera i en bok som är så raspigt rå och samtidigt intensivt glödande att den är svår att lägga ifrån sig?

Gåtans lösning ligger förstås i språket. Jörgensdotter skriver en okonstlat poetisk prosa som får den mest stelnade kliché att börja sjuda och spraka av liv. Utan att förtröttas skriker boken gång på gång ut det som alla vet men ingen mäktar göra något åt: orättvisorna, förtrycket, ofriheten.

Men inte bara samhället utan också den egna personen skärskådas. Utan att flacka med blicken skriver Jörgensdotter sig rakt in i jagets mest ljusskygga skrymslen, blottlägger inte bara skörheten (som ju också är vacker och upphöjd) utan det småsinta och låga, det nostalgiska och infantila. Det är ett modigt och skoningslöst självporträtt som når allmängiltighet just genom att borra i det mest privata.

Så blir ”Systrarna” ett förtroende som läggs i läsarens händer. Ta det här, tycks boken säga. Du kommer att förstå. Du kommer att känna igen dig. För att vi alla är människor. Mänskliga.