Iron Maiden inspirerade av Iron Maiden
Iron Maiden
Album: Senjutsu
Skivbolag: Parlophone/Warner
Sjutton studioalbum in i karriären tycks Iron Maiden ha fått slut på titlar som inte är klichéer, men musikaliskt lyckas engelsmännen både lunka – eller galoppera – i gamla spår och överraska. I ”Days of future past” unnar de sig en liten progutflykt och ”Darkest hour” kan beskrivas som en maffig powerballad, fast förstås inte om kärlek. Bland de mer förutsägbara inslagen är uppbyggnaden av de fyra låtarna på över 9 minuter styck, de tre längsta sist, och samtliga (självklart) skrivna av Steve Harris. Visst snirklar basisten in på ett par oväntade vägar, men tidigare episka mästerverk lyckas han inte överträffa. Bäst i kvartetten är den vindlande och till stor del instrumentala ”The parchment” som emellanåt låter ”Powerslave” återuppstå.
Förutom i själva introt behövs det inte många sekunder, nästan var som helst, för att höra att det är Iron Maiden. Självklart är det både stilsäkert och stabilt, men allt är för den skull inte minnesvärt eller refrängstarkt, och 82 minuter är mycket att fylla. 63 år gammal är Bruce Dickinson fortfarande en mycket kapabel sångare, men han hamnar här ändå ofta i ett ansträngt röstläge, emellanåt förstärkt av olika effekter.
”Senjutsu” är också lite av en ”Iron Maiden does Iron Maiden”. Mycket påminner om sådant de gjort tidigare, och gränsen mellan självupprepning och att peta in smarta referenser som glädjer fansen är hårfin.
