Johanna Frid blåser liv i de fula känslorna
Haralds mamma
Författare: Johanna Frid
Förlag: Albert Bonniers
Två kvinnor möts på en flygplats i norra Sverige. De väntar på Harald som varit på behandlingshem i Nordnorge för att få ordning på sitt tablettmissbruk. Harald är den enas son och den andras pojkvän och båda kvinnorna är säkra på att få med sig Harald därifrån. Båda anser sig veta vad som är bäst för honom. En verbal dragkamp tar sin början och kommer under bokens lopp utvecklas till ett fullskaligt krig.
Det är till en början bara Harald som är namngiven. Ändå handlar boken inte så mycket om honom. Vi får veta att han är en nyexad jurist med bipolär sjukdom som har gått in i ett maniskt skov och ägnat nätterna åt finsnickeri. Han har stått över kastruller med kokande vatten och böjt spikar till krokar istället för att sova. Det som började med ett par ångestdämpande tabletter har utvecklats till ett regelrätt missbruk och flickvännen kan till slut inte hantera situationen. I sin desperation kopplar hon in Haralds mamma, en kvinna hon har en minst sagt problematisk relation till.
”Hon är en riktig gubbkvinna som vet allt, kan allt och har totalt tolkningsföreträde i fråga om allt. Hon tar kontroll över varje situation och är verkligen inte rädd för att bita ifrån. Hon är fullständigt olidlig. Det är ett helt mästerligt porträtt.”
Flickvännen liknar Harald vid en golden retriever. Med viftande svans och blöta pussar. Han vill bara att alla ska komma överens och är helt obrydd om vad hans flickvän och mamma tycker om varandra. Han tar varken ansvar för det eller för sig själv, han är inte ens kapabel att dra upp sina egna byxor när de faller ner till fötterna under ett besök på Ica, han irrar bort sig i Malmö iförd ett par kattformade solglasögon i plast. Det är helt uppenbart att Harald behöver en mamma, eller kanske en matte. Och här kommer bokens egentliga tema: vem är egentligen bäst lämpad att ta hand om Harald?
Johanna Frid motsäger den populärkulturella tesen att kvinnor över 55 skulle vara osynliga. Om Harald är en golden så är hans mamma en schäfer. ”Här kommer jag, så jag utgår från att du flyttar på dig.” Hon är en riktig gubbkvinna som vet allt, kan allt och har totalt tolkningsföreträde i fråga om allt. Hon tar kontroll över varje situation och är verkligen inte rädd för att bita ifrån. Hon är fullständigt olidlig. Det är ett helt mästerligt porträtt.
Flickvännen då? Hon är mer som en dvärgpinscher. Sval och introvert men med en dräpande sarkasm och cynisk blick. Hon betraktar alla mänskliga konventioner och relationer utifrån, allt vi människor gör blir manierat och lite äckligt. Första mötet med sin svärmor liknar hon vid en striptease eller ett förspel. Svärmoderns intrång i deras liv blir till en våldtäkt. Hon vill inte vara Haralds mamma men vill inte heller ha Haralds mamma i sitt liv. Varför behöver ens Harald en kvinna som tar hand om allt det emotionella arbetet? Varför kan han inte ta ansvar för sig själv?
I sin hyllade debutroman ”Nora eller brinn Oslo brinn” gjorde Johanna Frid en djupdykning i fenomenet svartsjuka via en känslomässigt krävande flickvän. Denna gång uppehåller hon sig återigen vid känslor som kan beskrivas som fula: rivalitet, småsinthet, avsky. Hur det känns när man inser att man blivit sin pojkväns mamma. Hon har en särskild begåvning vad gäller de där förbjudna och lite barnsliga känslorna. Hon blåser liv i dem och får dem att kännas mänskliga och begripliga, lyckas till och med ge dem komiska drag. Jag ser redan fram emot nästa bok.
