Kjell A Johansson: Kjell A Johansson: ”I Kristianstad fanns Birgit Nilsson alltid nära”

I Kristianstad fanns hon nära oss, när hon och hennes man Bertil Niklasson bodde i dennes föräldrahem i Bjärlöv. Det var ett nöje att höra henne berätta om sitt liv när hon kom till Birgers Lusthus tillsammans med Jan "Tollarparn" Eriksson eller till Nosaby, i makens konfirmationskyrka eller till andra platser här i trakten.

Efter sångkarriärens slut var hennes höga C reserverat för katterna, som generation efter generation hade lärt sig att det betydde mat. Men hon klämde gärna i med visan om Nikolina som hon lärt sig av drängen hemma på gården och som hon som barn kryddade sina uppträdanden med.

Hembygden i Västra Karup och Boarp låg henne varmt om hjärtat och genom sina konserter från 1955 till 2002, de flesta i Västra Karups kyrka, samlade hon in stora summor till Bjäre Härads Hembygdsförening och dess hembygdspark i Boarp.

En lång rad sångare deltog i konserterna i Västra Karup. Till de återkommande hörde Gitta-Maria Sjöberg och Susanne Resmark och under många år pianisten Lars Roos, en stor favorit för Birgit Nilsson: "Han spelar som en gud och han ser ut som en sådan också!" En trogen gäst var Gösta Winbergh. Han avled före den sista konserten 2002. Hans föräldrar och änkan var närvarande. Birgit Nilsson hade då också en hemlig överraskning, en mycket ung Sanna Nielsen. "Jag hoppas att Sanna prövar på opera också", sa hon. Musikal har det i alla fall blivit, med framgång i "Doktor Zjivago" på Malmö Opera.

Att vi hade Birgit Nilsson i grannskapet gjorde att man kunde stöta på henne när hon var ute och handlade mat eller ha turen att hamna bredvid henne när man skulle flyga till Stockholm.

Jag har tidigare berättat om hur vi kom att tala om Birgit Nilssons första engagemang 1955 på Teatro Colón i Buenos Aires som råkade sammanfalla med att hon på nära håll blev vittne till hur Juan Perón störtades under våldsamma former. Jag skulle kunna tillägga att hon trots det återvände sju gånger till den hängivna publiken på Teatro Colón. Den räknade hon in bland de riktigt stora operahusen som hon gjort succé i, Festspielhaus i Bayreuth, Staatsoper i Wien, Metropolitan i New York, La Scala i Milano, Covent Garden i London.

Vi hade också kontakt per telefon under parets tid i Bjärlöv. Däremot var det inte tal om att komma dit ut. En gång när jag ringde svarade Bertil Niklasson. Han förklarade att bostaden var fredat område, så anonymt som möjligt, och att man inte släppte in några journalister.

Samtalen med Birgit Nilsson kunde bli långa. Hon berättade om vedermödorna med sina memoarer. Hon hade först anlitat en spökskrivare, en känd radioröst, men det hade gett klent resultat. Till slut hade hon börjat skriva själv, för hand och sedan rent på maskin och levererat kapitlen ett i taget till förläggaren Fischer, men inte sett dem färdiga. Plötsligt fick hon på omvägar veta att de strax skulle komma ut, vilket hon inte hade en aning om!

Som tur var hann hon hejda det - där var massor av fel - och de ändringar/rättningar som hon gjort hade kostat förlaget 200000 kronor. Men den hade sålt bra och kom också ut på pocket. Dessutom läste hon in hela boken, nästan fyrahundra välfyllda sidor på ljudkassetter.

Vid ett tillfälle kom vi in på "Maskeradbalen" av Giuseppe Verdi. Hans avsikt var ju att det skulle bli en opera om mordet på Gustav III. Men censuren förhindrade det. Huvudpersonen blev i stället en guvernör i Boston. 1935 gjorde emellertid Svend Gade en uppsättning på Det Kongelige i Köpenhamn där han förde handlingen tillbaka till Sverige och återgav personerna deras ursprungliga namn. Det var den versionen som poeten Erik Lindegren 1958 bearbetade.

Det föll på Birgit Nilssons lott att sjunga Amelias parti. Men hon fann - berättade hon - att texten dåligt stämde överens med Verdis musik. Operachefen Set Svanholm hade sagt till henne att hon kunde ändra lite grann så att det gick bättre ihop och det hade hon gjort. Varpå hon hade blivit utskälld av Erik Lindegren. Vid ett gästspel i London hade han kommit fram och råskällt på henne och när hon gick hade han följt efter henne, skällande. Senare hade han bett om ursäkt.

Den regelrätta intervju som jag gjorde, och som vi publicerade i Kristianstadsbladet på Birgit Nilssons 85-årsdag, skedde på den bästa tänkbara plats: i den välhållna ryggåsstuga där Birgit Nilssons farmor föddes, Palmagården, från 1700-talet, som 1938 flyttades från Påarp i Västra Karup till hembygdsparken i Boarp.

Själv fick jag beröm av Birgit Nilsson för mitt musikskrivande i Kristianstadsbladet. Hon sa att jag var "kunnig" - till skillnad från musikskribenter i Stockholmspressen. Även per brev uttryckte hon sin uppskattning.

Jag kan till sist inte låta bli att nämna den släktskap som jag känt med Birgit Nilsson genom vår jordnära uppväxt. Jag vågar mig på att påstå att vi tillhört de allt färre som i fingrarna bevarat den speciella känslan av att handmjölka en ko. Det som fick en taxichaufför i New York att fråga om den girl som han körde var den som i en tidningsintervju berättat att hon "mjölkat tio kor kvällen innan hon for till Stockholm för att pröva in vid Kungliga Musikhögskolan.”