Krigsvittnet: Hon målade tyska mödrars ångest

Närstudien föreställer ett antal storögda, grönskimrande ansikten vars munnar ser att att vara beseglade med hänglås. Vera Nilsson målade "Tyska mödrar" efter att ha läst om tyska kvinnor som försökt stoppa ett mobiliseringståg, berättar Cecilia Widenheim, chef på Tensta Konsthall och som under sin tid som intendent på Moderna Museet gjorde den stora Vera Nilsson-utställningen 2001.

– Strax före krigsutbrottet hade hon varit i Paris och när hon reste hem genom Tyskland upplevde hon antisemitismen.

I sin biografi över Vera Nilsson citerar Göran M Silfverstolpe konstnärens egna anteckningar om målningen:

"Jag ser de tyska mödrarna med hänglås på munnen. Jag ser dem så tydligt. Deras ögon blir större o större. Stumma fråga de om vi icke se här uppe att vi ska hjälpa dom. De kasta sig framför järnvägsrälsen. Ser ni inte ändå att ni skall hjälpa oss. Ni kan ännu tala, ni kan skriva, ni kan trycka. Ni kan ännu samlas mer än i ett rum. Gör så att ni ha en ledtråd till varandra den dag ni icke mer samlas eller tala eller skriva eller trycka eller måla".

– Som jag ser det är hennes målning komponerad som ett utsnitt ur en fruktansvärd verklighet där hon zoomar in kvinnornas ansikten. Det finns inget rum – det är borta – det finns ingen utväg, det är bilden av en akut förtvivlan, säger Cecilia Widenheim.

Den både starka och skrämmande målningen ingår just nu i utställningen "Humanitet – konstens kraft i svåra tider" som visas på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

Paulina Sokolow, utställningens kurator, beskriver Vera Nilsson "som en solospelare" som tog egna initiativ. I slutet av 1950-talet gjorde hon en "fredspelare" ("Det Klara som trots allt inte försvinner") i stenmosaik som fortfarande står på en av perrongerna på T-centralen i Stockholm. Även om hon är inskriven i konsthistorien för sina expressiva och radikalt nydanande porträtt av barn var också motståndet ett livslångt konstnärligt tema för Vera Nilsson, framhåller Cecilia Widenheim.

Monumentalmålningen "Penning contra liv" målades 1938, samma år som Picassos "Guernica" ställdes ut på Liljevalchs i Stockholm. Picasso hade året före förevigat fascisternas bombning av den baskiska byn. Även Vera Nilsson riktade sig mot Franco och kriget, men kanske ännu mer mot krigsindustrin – i synnerhet den svenska. "Penning contra liv" föreställer svartklädda kapitalister som står på en skräckinjagande stridsvagn och för att ingen ska tveka har hon textat "Bofors".

– Det gjordes massor av manifestationer i Sverige i solidaritet med det spanska folket. Men Vera Nilsson ville belysa vilka som tjänade på kriget och vilka som var offer. Hon gjorde den här enorma målningen med plakatfärg, och tänkte sig att den skulle sitta på en husvägg i Stockholm så att alla kunde se, säger Cecilia Widenheim.

Så blev det inte. Men sedan 1964 finns "Penning contra liv" i övre foajén på Skövde stadsteater.

Livet ut försökte Vera Nilsson formulera ett alternativ till väpnad konflikt, konstaterar Widenheim. Strax före sin död arbetade hon med ett internationellt fredskort där kvinnor sträcker upp sin armar och ropar: "Kvinnor stoppa upprustningarna".

– Hon hade en stark tro på kvinnors kraft och möjlighet att nätverka kring de stora frågorna: Tänk om vi skulle be alla kvinnor i världen att till exempel varje torsdag räcka upp händerna och skrika i protest mot kriget, vad skulle hända då?