Tomas Polvall: Louisiana – en plats för alla
Finns många förklaringar till att Louisiana är ett av världens bästa museer. Bäst att börja med det viktigaste: pengarna. Utan stöd från flera fonder som finansieras av Danmarks rikaste företag hade Louisiana aldrig blivit en framgångssaga.
Historien: utan Knud W. Jensen hade Louisiana aldrig funnits. 1954 var det som skulle bli Louisiana en förfallen herrgårdsvilla med en stor park i Humlebæk. Jensen hade undrat hur parken såg ut. En dag kunde han inte stilla sin nyfikenhet. I sällskap med sin hund Trofast smög han förbi ett hål i staketet. I flera timmar gick han och hunden omkring i trädgården. Han kände sig som en objuden gäst i Törnrosas slottsträdgård, sa han när jag intervjuade honom.
I ett år hade Jensen sökt efter en plats där han kunde skapa ett museum. Här ville han att det skulle bli. Kommunen ville att villan skulle bli ett ålderdomshem, den nedersta delen närmast havet skulle bli en kyrkogård och ett reningsverk skulle uppföras i ravinen. Jensens vilja vann. De gamla, de döda och avfallet placerades på andra platser.
Parken med sina stora träd har under Louisianas sextio år blivit hem för en lång rad skulpturer av världens främsta konstnärer. På hedersplats mitt i parken just ovan sluttningen finns ett verk av Henry Moore. Därifrån kan man se varför människor vallfärdar till Humlebæk: utsikten över sundet är magnifik.
Öresund är inte bara det vackraste sundet i världen, utan även det mest trafikerade. Med blicken mot norr kan man se hur färjorna går i skytteltrafik mellan Helsingborg och Helsingør. Under sommaren passerar dagligen kryssningsfartygen och hela året vimlar sundet av containerfartyg, fritidsfiskare, segel- och motorbåtar. Den här sommaren har det även varit fullt med badgäster på stranden nedanför museet.
Det går att sitta på gräsmattorna mellan byggnaderna och blicka ut över vattnet, många gör det, ännu fler sitter i restaurangen, vet inte hur många gånger den utvidgats under årens lopp, trots det är den oftast full. Förklaringen är att maten som serveras alltid har hållit samma klass som konsten.
Louisiana är för alla. Det förstod man tidigt, inte bara genom att skapa en ateljé där barn och vuxna som blivit så inspirerade av att se konsten att de inte kan låta bli att söka sig dit.
När det gäller konsten som visats är den inte alltid vad som kan beskrivas som lättsmält. Abstrakt konst, som det funnits mycket av på Louisiana, uppfattades av många länge som förfärligt kludd. Tiderna har förändrats och Louisiana har bidragit till förändringen. När jag sommaren 2018 vid flera tillfällen besöker museet är det en glädje att se och höra hur besökarna samtalar om och uppskattar att betrakta nonfigurativa målningar.
Om man kan skriva, och det går utmärkt, att Louisiana har konstnärer som karakteriserar museet så är det Per Kirkeby och Asger Jorn. Båda har egna rum så att man vid varje besök kan återse deras verk. Och två skulptörer, Henry Moore och Alberto Giacometti, har satt sin prägel på stället.
Jag hade inte besökt Louisiana hundratals gånger om jag inte älskat att vara där. Jag har sett fantastiska utställningar, lyssnat till spännande debatter och författare och njutit av musik som få museer i världen kan tävla med. Men! Allt är inte bra. 185 kronor i entréavgift är det inte. När jag intervjuade Knud W. Jensen sade han att entréavgiften borde hålla sig på samma nivå som ett paket cigaretter. Fotografi har Louisiana inte haft förstånd på, listan på tråkiga fotoutställningar är lång.
Under sommaren har framkomligheten varit begränsad. Det beror på att Louisiana bygger om och ut och det har museet alltid gjort. Och som det har gjorts.
De stora träden, sluttningarna mot havet och sjön är vackra i sig, men samspelet med byggnaderna är unikt och det är detta samspel som mer än något annat gör att människor vallfärdar till konsten på Louisiana.
