Lukas Ernryd: “Tunna blå linjen” förnyar en sliten genre

En miljon?

Och helt ärligt, hur många är bra? Hur många används inte mer som ljummen underhållning samtidigt som man googlar förslag på kvällens middag? Polisens verklighet känns ju ändå långt bort. Brott man inte kan relatera till.

Mitt i denna slitna genre slår “Tunna blå linjen” ner som en välkommen bomb.

I tio entimmesavsnitt får vi följa Malmöpoliserna Sara (Amanda Jansson), Magnus (Oscar Töringe), Leah (Gizem Erdogan), Jesse (Per Lasson), Daniella (Sandra Stojiljkovic) och Faye (Anna Sise).

VI får ta del av deras nästintill omänskliga vardag. En måndag eller onsdag i deras liv skulle kunna få vem som helst att sjukskriva sig för posttraumatisk stress.

En polis måste vara beredd på allt.

Ge ett dödsbud. Spärra av en olycksplats. Avvärja ett självmordsförsök. Avvisa missbrukare från bibliotekets toaletter. Bli biten.

Nästa dag: Skydda en nazistdemonstration. Få en sten i huvudet.

Samtidigt står människor och filmar. Hela tiden finns de där förbannade kamerorna uppe. Och alla verkar ha en åsikt om polisen i sociala medier.

Där sitter folk som domare på läktaren. Delar ut röda kort. Ofta baserat på rykten, inte på fakta.

Berättandet i “Tunna blå linjen “ går snabbt. Kanske lite för snabbt. Vi kastas mellan situationer med skakig kamera som förstärker tempot. Och det är väl exakt så polisens arbete ser ut. Men serien är som allra bäst när den stannar upp. När den vilar, låter berättelsen sjunka in.

Som när polisen Magnus försöker ge ungdomar i ett utanförskapsområde en meningsfylld fritid genom sin handbollsskola. Det går bra – i början. Han får kontakt med kidsen. Sedan knackar verkligheten på. En dag dyker killarna bara inte upp. Jag ska inte spoila varför.

Magnus uttryckslösa ansikte sammanfattar hopplösheten. Hans personliga besvikelse går genom rutan. “Tunna blå linjen” leder oss ofta ditåt, till en tung känsla.

Det är längesedan jag såg något som fick mig att må så dåligt.

Med andra ord har skaparen Cilla Jackert och regissören Sanna Lenken gjort bra teve. Nära och äkta så det känns i magen.

Serien skildrar inte bara brottsligheten i Malmö. Den visar också hur poliserna brottas med sina egna problem.

Blir olyckligt kära. Lämnas av sin kärlek. Försöker vara en bra förälder. Bär på ett förflutet som spökar.

De har inte alltid stenkoll på läget. Precis som alla vi andra.

“Tunna blå linjen” säger att livet är inte lätt för någon. Varken i eller utanför uniformen.

Serien berättar för oss att vi sitter i den här båten tillsammans.

Den vi kallar livet.