Med känsla för djur, natur och humor

Annelie Hultmans föräldrar arbetade båda på Gustavsbergs porslinsfabrik, och inte särskilt långt från denna plats växte hon också upp, på Värmdö. Det var också här som hon och hennes man, Bo Hultman, kom att starta sina egna konst- och konsthantverksverksamheter.

– Leran, färgerna, formerna... allt det där fick jag med mig som barn, och jag har själv alltid tyckt om att skapa egna verk. Så är det fortfarande, även om det numera går i perioder.

Det är nu många år sedan huset och verkstaden bytte adress från Värmdö till Yngsjö, och sedan 1995 är det här som både hon och Bo Hultman har hem och arbetsplatser i samma trädgård. Fast jobb har de båda också haft vid sidan om.

– Med en låg pension har det behövts lite extra intäkter. För min del har jag under de senaste åren hjälpt till på Martins Rökeri alldeles i närheten, men för ett år sedan stängde de och Darins konditori tog över.

Vi går in ateljén, där hon har samlat flera av sina skulpturer i en hörna hon har döpt till ”fågelholken”. När det gäller brukskeramiken är den mer blandad och på hyllorna finns muggar av bådas händer. Annelie Hultman visar vilka fat och muggar som hon har gjort.

– Vi gör våra egna saker, men vi byter hela tiden idéer med varandra. Det är alltid givande att sitta i soffan på kvällen och diskutera. När det gäller våra stilar är vi lite olika, jag är nog lite mer färgglad. Och jag vill gärna att folk blir glada när de ser mina skulpturer.

Det budskapet finns också på en skylt vid hörnan med hennes verk: ”Besök fågelholken och få ett gott skratt.” Här är fjärilar på väggen medan fåglarna med hår, former och färger av skiftande karaktärer står på små hyllor och har getts namn efter sina karaktärer: Hurmås, När var hur-fågel, Kortbent näbbling, Brednäbbad Blådåre, Kontrast, Fyllkaja...

– När det gäller mina skulpturer är det främst mina intressen av djur och natur som inspirerar mig. De fåglar och fjärilar som jag kommer att visa på den här utställningen gjorde jag egentligen för att visas i påsk. När hela påskutställningen ställdes in kändes det tomt, ja allt blev rätt deppigt faktiskt. Så efter det har jag inte ägnat mig åt keramik, utan har mest påtat i vår trädgård under sommaren. Så sysslolös har jag inte varit.

Hur känns det att det nu i september plötsligt blir en ny konstrunda?

– Mycket bra, det här är ett initiativ jag tycker om. Och jag ser verkligen fram emot att få ta emot besökare igen för att mötas kring konsten. Låt oss bara hoppas att folk vågar sig ut, och givetvis kommer vi att vara noga med avstånd och att inte ta in för många samtidigt.