Naja Marie Aidt formulerar det ofattbara
”Att skriva hela livet lär en att skriva. Det räddar en inte från någonting.” Så lakoniskt och sant formulerade sig en gång Marguerite Duras. Men innebär detta att när det verkligen gäller – när livet ställs på sin yttersta spets – så är litteraturen helt utan möjlighet att erbjuda hjälp?
Frågan finns underliggande i Naja Marie Aidts bok ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” som spinner sig kring sonen Carl och dennes plötsliga död, 25 år gammal. Dödsfallet orsakades av att han under en drogframkallad psykos kastat sig ut genom ett fönster. Sorgen är till en början så akut och överväldigande att den motsäger sig alla försök att formulera den. ”Inget är verkligt”, beskriver Aidt tillståndet. ”Språket är tömt på betydelse.” Trots denna semantiska kollaps återvänder hon dock så småningom till det skrivna ordet, i första hand genom läsningar av sonens efterlämnade anteckningar och sina egna dagböcker.
Med stöd i Inger Christensens poesi återupptar hon till slut också det egna skrivandet. Slutresultatet blir denna brutalt plågsamma och samtidigt så magiskt vackra bok. Liksom i vågor blandas minnen från olika tider med ett ständigt återkommande till omständigheterna kring Carls död. Aidt beskriver just hur tidens linearitet löses upp och snarare blir cirkulär. Sonen är plötsligt alla sina levda åldrar på en och samma gång. Andra författare som också skrivit utifrån förlusten av ett barn återger liknande upplevelser och hon citerar flera av dem i boken, till exempel Stéphane Mallarmé, Joan Didion och Denise Riley.
Ur litteraturen uppstår så trots allt en sorts gemenskap, ett erfarenhetsutbyte bortom tid och rum. Även hennes egna tidigare verk blir inblandade. Själva titeln är faktiskt hämtad från en dikt hon skrev redan 2008 – närmast profetiskt riktad till henne själv men också till läsaren. För så är det: Naja Marie Aidts bok kan kanske inte rädda någon från någonting men är omistlig läsning för vem som helst.