Nya Guillou är både bräcklig och tung
I sin romansvit om den norsk-tysk-svenska familjen Lauritzen och dess öden och äventyr under 1900-talet har Jan Guillou hunnit fram till den åttonde delen. Det är 1970-tal, och tiden präglas av hur Vietnamkriget lider mot sitt slut och av hur statsterrorismen breder ut sig medan vänsterrörelsernas uppmärksamhet mer och mer riktas mot stöd till palestiniernas motstånd mot Israel.
Men tiden präglas också av ett statsdirigerat extremt våld mot vänsteraktivister som gärna skärs över samma kam som ”terrorister”.
”Eric Letang är som alla Guillous huvudpersoner omåttligt ädel, intelligent, bildad, kultiverad, vältalig och vacker”
Jan Guillou gör det inte lätt för sig när han vill ge uttryck åt en förståelse för motiven och desperationen bakom terrorismen, samtidigt som han jobbar hårt för att inte kunna beskyllas för att vara terroristkramare. Därför kommer hans huvudperson, Eric Letang, ung jurist och som alla Guillous huvudpersoner omåttligt ädel, intelligent, bildad, kultiverad, vältalig och vacker, att bli en ledare inom den vänster som arbetar aktivt för att stödja palestinierna, samtidigt som man uttryckligen avgränsar stödet så att det inte avser den väpnade delen av kampen.
Det blir en både tungrodd och bräcklig litterär materia att håll kurs och styrfart på genom berättelsen, som givetvis kommer att innefatta turerna kring IB-affären, där en kriminell underrättelseverksamhet orkestrerades av främst den socialdemokratiska partiledningen för att sätta dit vänsteraktivister. Guillou var ju med och avslöjade denna enorma skandal. På bokens sista rader ges en antydan om vart fortsättningen ska ta vägen, där gör nämligen ingen mindre än sjöofficeren Carl Hamilton entré i historien.