Övertygande resa in i en kort period med gnista av hopp

Det har blivit en både ambitiös och vittomfattande utställning, med en stor och belysande räckvidd.

Särskilt har man tagit fasta på ”Die Neue Sachlichkeit”, ett begrepp som konsthistorikern Gustav Friedrich Hartlaub myntade i samband med en utställning på Konsthallen i Mannheim, 1925. Undertiteln då löd ”tyskt måleri efter expressionismen”.

Den nya inriktningen var tydlig: man ville bort från expressionisternas nästan hänsynslöst subjektiva utlevelser och uppiskade färgskalor och ersätta detta med en mer behärskad och kyligt registrerande blick. En blick som fortfarande ändå tilläts vara kritisk och genomskådande. Det nya idealet var en slags standardisering som uttrycktes i form av modeller, prototyper och typer och där allt målades i avstämda och matta färger.

Det tyska 1920-talet präglades länge av de smärtsamma upplevelserna från ett sönderslitande världskrig. Det var en tid av oro, fattigdom och kriser. Men den gav även en kortvarig demokratisk gnista genom Weimarrepubliken innan den totalitära nazismen släckte allt hopp 1933.

I denna omvälvande tid försökte man, med en realism utan så mycket känslor, fånga människan i vardagen, ofta i storstaden med sina nya teknologiska, landvinningar och en modernistisk arkitektur. Den nya kvinnan och de androgyna könsidealen stod i centrum.

Men också i det upphetsande livet på kabaréer, nattklubbar och nyöppnade kvinnobarer kunde man inte bara hänge sig åt en sexuellt, gränsöverskridande frigjordhet utan även vaska fram helt nya representativa ”människotyper” Det är rakt in i denna förvandlande samhällsspegel som det kyliga och registrerande ögat tar oss i den här utställningen.

En särskild ”utställning i utställningen” – och en viktig sådan – är ett stort urval av fotografen August Sanders bilder, porträtt av tyskar fångade i sin vardag. Hämtade från den monumentala bildatlasen ”Menschen des 20. Jahrhundert”, som Sandler påbörjade under 1920-talet.

Dessa odramatiska bilder ger hela utställningen, tillsammans med Walter Ruttmannns film ”Berlin: Die Sinfonie der Grosstadt”, från 1927, som visas i den långa inledande korridoren, en speciell klangbotten av historisk närvaro.

Av de sju utställningsdelarna är det några som känns mer genomarbetade och intressanta än andra. Till exempel ”Porträtt” där Otto Dix nu nästan klassiska ”Porträtt av journalisten Sylvia van Harden” är det första som möter betraktaren.

Bilden av denna nya, självständiga maktkvinna med sina spindelliknande händer, korviga strumpor och det nya lesbiska attributet: monokeln, skulle kanske fortsätta att upplevas som en cynisk nidbild om det inte, alldeles intill målningen satt ett av August Sandlers foton, som visar sekreteraren vid Westdeutscher Rundfunk i en likartad klädedräkt och pose.

Bara att få se Dix´s olika porträtt är värt inträdesavgiften. Som bonus får man Anita Rèes och George Grosz fina målningar på köpet. Liksom Lotte Lasersteins (judisk konstnär som bodde i Kalmar) lilla målning av ”Rysk flicka”.

Medan porträtt och stilleben så direkt talar för sig själva blir det naturligtvis svårare när man ska gestalta övergripande händelser – som tidens fascination för det industriella och maskinella, standardiseringsbegrepp och hur typsnittet Futura erövrar världen.

I de här avsnitten får vi som besökare skaffa oss andra ingångar för att få en intressant överblick. Men de utställningsansvariga överger oss aldrig utan lotsar oss elegant igenom rum efter rum så att våra insikter också växer. Det är skickligt gjort!

Om jag måste vara lite besvärlig så pågår det naturligtvis flera viktiga parallella konstyttringar i det tyska 1920-talet. En politiskt orienterad Berlin-DADA, med sina fotomontage och provokativa happenings kunde ha speglats - liksom man kunde ha lyft fram Bauhaus-inflytandet, mer djuplodande. Men detta skulle blivit en annan slags utställning och det är nog bra att inte försöka greppa allt. Det här räcker mer än väl!

I varje tid framträder alltid också några särskilda vägvisare och utpekare som samtiden inte riktigt ser. I den här utställningen är det – förutom Otto Dix och George Grosz – Jeanne Mammen och Christian Schad som med sina akvareller och målningar, framträder med en ny, och välkommen, auktoritet.