På spaning efter känslor kring förlusten av ett gammalt Sverige

Hur som helst har Sverige har förändrats i och med globaliseringen, teknikutvecklingen och migrationen. Katarina Barrling och Cecilia Garme, statsvetare och skribenter, försöker nu undersöka de djupare känslorna kring detta i nya boken ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”. De presenterar fakta: år 2000 fanns det cirka en miljon utrikesfödda i Sverige. Nu, tjugo år senare, är antalet närmare det dubbla.

De praktiska konsekvenserna som bostadsbrist, arbetslöshet, ekonomiska svårigheter och segregation är förhållandevis enkla att förstå. Barrling och Garme vill hellre diskutera ”känslor av ett tystare slag”, nämligen existentiella frågor om att ”känna igen sig”.

Just nu är det känslan av att vara förbisprungen som dominerar. Dagens politiker har, till skillnad från arbetarrörelsen, misslyckats med att kanalisera vreden över det nuvarande underläget. Motståndet tar sig istället uttryck som ressentiment – ett ålderdomligt ord som författarna dammar av, och som ungefär betyder att man är förorättad med inslag av bitter hågkomst.

Författarna skriver: ”Om vi visar respekt för någon som inte visar oss respekt tillbaka eller rentav avvisar oss, då uppstår en ojämlikhet som också kan cementeras. Det ressentiment som situationen vållar hos den avvisade är så kraftfullt att man måste göra något åt det. Eller rättare sagt, det har varit nödvändigt att stävja arrogans genom mänskliga regelverk. Annars går den människa sönder, den som inte visas respekt. ”

De jämför dessutom hellre vår samtid med tiden före franska revolutionen än, som brukligt, med 1930-talets strömningar. Det vill säga då konflikten stod mellan förnuft och känsla, mellan den snobbiga Voltaire och underdoggen Rousseau. De gör även ett par tidshopp till liknande konflikter: mellan Strindberg och Heidenstam, och senare – mellan Gustav Möller och Herbert Tingsten.

Än idag är det här en klassfråga. Författarna menar att förnuftet (och historielösheten) regerar i den övre medelklassen, utom när det gäller särskilda oaser, som till exempel att syssla med byggnadsvård – en svindyr orgie i nostalgi och romantik. I mindre privilegierade befolkningsskikt är det närmare till auraflum, vaccinmotstånd och vidskepelse. Drömfångare och rökelse är billigare än kilsågade golv och linoljefärg.

Och enligt Barrling och Garme är anledningen till att så många har lämnat Socialdemokraterna och Moderaterna för Sverigedemokraterna just känslor. En längtan tillbaka till tiden när Sverige var mindre komplicerat att leva i, eller om man så vill, mindre komplext.

Detta förstärks av att flyktingmottagandet är ojämnt fördelat över landet. ”Segregationen finns inte bara mellan svenskar och invandrare, utan den gäller även inom gruppen svenskar. Skillnaden mellan att bo i Vasastan respektive Filipstad har förstås alltid varit stor, men på kort tid har den blivit ännu större.”

En skillnad som förvärras när stadsborna vill bevara landsbygden som oförstörd idyll, som när ”sommargäster från större städer förfasas över att åretruntboende vill asfaltera byns grusväg”.

Jag ställer i och för sig inte upp helhjärtat på bokens grundtanke. Har inte mycket av det krångliga och stressiga med Sverige idag snarare med teknikutvecklingen än invandringen att göra? Att det är omöjligt att fylla i en digital blankett från Försäkringskassan utan att få hjärnblödning, eller att skolsystemet är uppfuckat, det handlar väl mer om den skenande marknadsliberalismen där billigaste lösning vinner? Och vinsterna i välfärden går väl knappast till asylsökande första hand, snarare till riskkapitalister.

Den bristande igenkänningen kan mycket väl ha mer med detta att göra än med en gatubild där människor har brunare hy än förr. När Barrling och Garme pekar ut invandringen som grundproblemet spelar de på sätt och vis de främlingsfientliga krafterna i händerna. Likaså när de oreflekterat skriver att laddningen i begreppet svenskt ”knöts till” Sverigedemokraterna under 2010-talet. Men nej, det knöts inte. Tvärtom var det Sverigedemokraterna som listigt lade beslag på svenskheten och såg till att äga den problemformulering som nästan alla andra partier (och public service) nu har hängt på.

Ändå tycker jag att huvudpoängen i boken är viktig: det gäller att ta känslorna bakom politiken på allvar, och förstå att politik är psykologi.

Sen är det ju förstås skillnad mellan att ha känslor och att vara medveten om sina känslor. Det författarna missar är att gränsen inte alltid går mellan känsla och förnuft, utan mellan reptilhjärna och självinsikt. Självinsikten utesluter inte känslor, snarare tvärtom, men den kräver ett visst mått av analytisk intelligens och agerar inte på minsta lilla ryckning i ryggmärgen.

Men redan med detta påstående har jag nog gjort mig skyldig till det som författarna kallar förnuftets arrogans, och dessutom typiskt svenskt ingenjörstänkande – övertygelsen att alla problem går att analysera, kontrollera och lösa, och idén att människor som känner utan att reflektera bara är en pöbel som borde tas i uppsträckning.

Barrling och Garme skriver: ”den som får sin verklighetsbild förnekad eller förlöjligad kommer att vända sig till dem som kan bekräfta den”.

Och i slutändan håller jag verkligen med dem: första steget mot konstruktiv kanalisering av vrede är att lyssna på de förbannade, även om åsikterna är motbjudande.